Hur gick det på VM linjeloppen, herr senior?



Starten på herrarnas linjelopp inne vid Rådhustorget med norrmän och belgare i täten. Foto: Jahn Ekman.

Det slår mig varje gång jag ser herrarnas proffscirkus hur stort och mäktigt det är. Som om det var OS eller VM i fotboll som kom på besök en dag. Allt är större, snabbare, renare, snyggare...benen lite brunare, musklerna lite mer definierade, fler feta cyklar på taken...Det är stort! med alla bilar, helikoptrar, sponsorer, officiella och inofficiella försäljningar runt banan. Också all publik förstås. Det bara kryllade av oss, och av oss svenskar! Det var otroligt vilken stämning det var! 20-25 grader varmt i mysig förortsmiljö, inramat med dansk kultur i form röde pölser och Carlsberg i vart och vartannat hörn! Gemytligt så det förslår för ett skånskt hjärta!

Belgiska laget, med Gilbert närmast, gör sig redo
för start. Tiotusentals människor fanns på plats
för att följa stjärnorna.

Det brukar nästan alltid vara mycket spekulationer och gissningar om hur tuff varje VM bana är eller inte är. Så var det även inför Geelong förra året och året innan i Mendrisio osv. Vissa har sett banan, andra inte. Det diskuteras och spekuleras hur tuff den kan bli beroende på vem som satsar och hur loppet därmed kan tänkas gestalta sig.
- För vem passar banan?
- Är den för lätt för Gilbert?
- Är den för tuff för Cavendish?

Själv skrev jag att målbacken skulle vara lite tuffare än kanske vi vanliga medelsvensson-cyklister skulle kunna tro, när man pratar om att banan passar spurtare. När vi anlände och stod där med 150 meter kvar till mål, mitt i backen, kunde jag emellertid konstatera att jag mindes lite fel. Backen var snällare än jag hade på näthinnan från förr. Resten av banan hade jag aldrig sett, men med facit i hand kan man nästan undra hur vissa "experter" som sett banan spekulerade i att banan eventuellt skulle passa andra än just spurtarna bäst. Hade det inte skett en krasch med 6 varv kvar i herrloppet, hade vi förmodligen sett en klunga på uppemot 150-160 man i mål samtidigt. Cancellara och Gilbert försökte inte ens attackera, utan väntade även dom till spurten. Ett tydligt tecken på att det var så "lätt" att kontrollera klungan. Belgien var ett av lagen (tillsammans med ex Frankrike, Danmark, Holland) som verkligen utmanade och hade säkert planer på en attack från Gilbert, men så som loppet utvecklade sig, såg dom det nog som meningslöst att ens testa en attack.

Om denna banan skulle bli tuffare, hade det behövts färre bra spurtare, så att exempelvis även Tyskland gick på attack istället. Men man ska inte underskatta de "pakter" som skapas ibland, och England hade säkert kunna prata ihop sig med några andra som hade hjälpt dom att kontrollera fältet om inte tyskarna var beredda att hjälpa till. Hade man kört andra hållet hade det kanske gått att skapa ett mer attackvänligt lopp. Första halvan på banan var betydligt tuffare än den andra, med mer svängar och småkuperad terräng. Hade den kommit sist hade kanske varit möjligt att sätta mer press på slutet, och målbacken hade definitivt blivit tuffare! Men, jag själv hade inget emot att banan var till för spurtarna. Många har sagt och skrivit att dom tyckte banan var för lätt och tråkig, men jag håller inte med. Jag tycker inte det är mer än rätt att även spurtare ska kunna bli världsmästare, och det var ju 10 år sedan sist, så varför inte?!

Loppet blev ju spännande ändå. Det var hur coolt som helst att se kampen direkt från start. Hur attacklagen försökte få med sin gubbe i utbrytning, hur engelsmän och tyskar var tvungna att köra in vissa utbrytningar med för dem fel konstellation. Se hur Grabsch, Millar och framförallt Wiggins orkade stå emot alla attacker mot slutet av loppet. Spekulera, vänta och hoppas få se Gilbert och Cancellara i en dubbelattack på sista varvet. Den uppbyggande spänning inför spurten, med nästan alla världens bästa spurtare på plats!

En vanlig syn denna dag! England och Tyskland
dragvilliga i täten på klungan.

Banan var alltså så lätt att England och Tyskland kunde få loppet dit dom ville och dra in alla utbrytningsförsök. Det enda engelsmännen och tyskarna inte fixade var att hålla riktigt hög fart sista 2 km, men hade inte Tony Martin mfl tyskar varit inblandad i kraschen, hade det nog löst sig också. Nu blev det en smått kaotisk avslutning, där flera kanoner kom fel just pga att det var så lätt att hänga med och komma fram på sidorna. Tony Martin ska tydligen ha satt på en monster-utväxling för att just kunna hålla högsta möjliga fart sista biten innan svängen upp till mål.

Själv trodde jag innan loppet att Geipel skulle vinna, men när jag såg England och framförallt Cavendishs fokuserade cykling, blev jag tveksam. Cavendish hade inte haft någon kalashöst även om han var på G i Tour of Brittain, men när han låg där sist i tåget iklädd tempodräkt och med någon platsfilm på hjälmen, var han nästan lite skräckinjagande (och han fick säkert ett litet mentalt övertag på några). Milano-San Remo vinnaren Goss, glömde jag att nämna i försnacket, jag vet inte riktigt varför, kanske för att det pratades om att han inte var i form (kanske en täckmantel för att slippa ta ansvar i klungan?!). Goss visade sig i slutändan vara det största hotet. Med ett starkt lag, perfekt uppdrag sista 2 km, kom han riktigt nära Cavendish. Hade han dragit igång lite tidigare vet man inte vad som hade kunnat hända. Detsamma gäller Greipel, som kom helt fel in i backen, men körde om 10-15 man sista 100 meterna. Efteråt var han nöjd över bronset, men hade ändå en känsla av att ha förlorat guldet. Det är ju trots allt oftast bara en gång i livet en VM-bana passar en spurtare, så det är ju lätt att förstå en sån känsla.

En värdigare vinnare än Cavendish går väl sen inte att få på en sån här typ av bana och som loppet gestaltade sig. Tydligen hade England redan för tre år sedan, då man sett banprofilen, börjat analysera ett upplägg för detta VM. Hur starkt är det inte då att hantera den pressen som han sätter på sig själv och andra säkert sätter på honom! Han har nog bara en chans i sin livstid, han sätter upp hela laget (inte vilka hjälpryttare som helst utan stjärnor i sig) klär sig kaxigare än alla andra, vänder på den dåliga trenden (han avbröt ju trots allt Vuelten tidigt med usel form), låter det inte sätta sig i skallen och bemästrar på slutet den kaotiska spurten utan hjälp.


Cavendish spurtslår Goss med knapp marginal för att vara Cav! Foto: Jahn Ekman.

Cyklingen är på väg att få (eller har redan) några riktigt stora fixstjärnor, och Cavendish är definitivt en av dom. Oavsett om man gillar honom eller ej, tror jag det är bra för cykelsportens intresse och popularitet när vissa gör det där extra. När stora cyklister gör något stort, blir det liksom ännu större, störst helt enkelt! På samma sätt som det känns extra stort när världsmästaren Thor tar gula tröjan, eller vinner en bergsetapp iklädd världsmästarfärgerna. Nu får vi se världens bästa spurtare vinna spurter i världsmästartröjan ett helt år (om han inte drabbas av den otur som flera f.d. VM mästare haft). 
Det tar nog inte många dagar innan det står klart att Cavendish skriver på för Sky, eller vad tror ni?

Ljungblad, som hade oturen att punka vid fel tillfälle och sen hamna bakom den stora kraschen.

För svenskarnas del fanns det inte så mycket att göra som loppet gestaltade sig. Lövkvist var den som hade ork att testa med några varv kvar. Kessiakoff sa att han började gå tom, när det var dags att börja attackera kring 200-220 km strecket. Ljungblad, som är bästa spurtaren, hade oturen att först dras in i en krasch vid mål och behöva jaga ikapp en klunga som går i 46 km/h, och sen var han, liksom många andra (ex Hushovd, Martin, Henderson, Dean, Haedo, Kittel) stoppade av den stora kraschen med sex varv kvar (av 17). Annars hade Sverige kanske fått en topp 20-25 plats i alla fall.

Forts följer med framförallt U23 och damernas lopp!