VM dag 3, Gustav och kadens!

I soffan satt vi bänkade, farfar, far och son i rakt nedstigande led, tysk, halvtysk och kvartstysk! Vi höll på silver-Gustav och Tony Martin, och det blev i alla fall ett glädjeämne denna dagen (även om sonen Gustav var ganska nedstämd och oförstående hur en så duktig cyklist som hans namne Gustav inte kunde komma topp-10?!). Wetterhall hade nog flera av oss och även han själv lite mer förhoppningar på, än vad resulatet blev. Liksom Gustav är Alexander bättre än vad som syntes idag. Men Wetterhall har ju verkligen framtiden för sig, och redan haft så många bra temporesultat att man kan se att han kommer att kunna ta revansch på det här något annat år!

Gustav Larsson brukar när han är i form gå på relativt tunga växlar (vem minns inte hans driv uppför den långa backen på OS i Peking), och det syntes ganska tidigt att han körde lättare än han brukar (precis som i Australien förra året då han inte heller hade det riktiga trycket). Oron infann sig därför ganska snabbt att han inte hade de där kalasbenen idag. Gustav var sen aldrig med i hetluften tyvärr.  Desto roligare var det att se Tony Martin dryga ut ledningen hela tiden. Det är verkligen mäktigt att se duktiga tempoåkare in action. Jag glömmer aldrig Cancellaras förkrossande seger på VM-tempot i Mendrisio för två år sedan, och denna utklassning var väl nästan i samma kaliber. Dessutom är det så vackert att se åkare som exempelvis Bobridge och Millar cykla så stilrent och graciöst. Inte mycket onödigt spill där inte...

Ännu en tysk världsmästare alltså. Igår vann dom även Damseniorernas tempo. Det har blivit några stycken genom åren. Tyskland likt flera andra länder, inkl Sverige, har produerat många duktiga tempoåkare genom åren. Under de senaste tre decennierna tänker jag bl.a. på namn som Shur, Ampler, Walzer, Peschel, Rich, Voigt, Ullrich, Lang, Grabsch och nu Martin. Flera Öststater , Spanien, USA och England är andra nationer som radat upp flera duktiga tempoåkare genom åren, och senast i raden av länder att "massproducera" bra tempoåkare är ju utan tvekan Australien.

Tony Martin på väg mot seger inne i centrala Köpenhamn. Ett sånt tempodrag alltså! Det var förresten häftigt att se så mycket publik längs med gatorna trots att det bara var torsdag! Undra hur mycket folk det kommer att bli till helgen och kanske framförallt på söndag, när herrarnas linje går?! 

Efter allt initierat kommenterande av Fredrik Ericsson på Eurosport, som jag berömnde redan efter dag 1, blir man sugen att skriva några blogginlägg om fartstrategier, aeorställningar, kadens och vevarmslängder, men det får bli vid ett senare tillfälle! Här tänkte jag bara konstatera det faktum att, som i så mycket annat finns det även i temposammanhang (minst) två skolor. Det är ganska tydligt när man tittar på tempo hur olika man kan cykla och ändå tillhöra värdseliten, både vad gäller sittställning (till viss del) men framförallt kadens.


Wiggins i den hårda fighten med Cancellara om silvret. Aero, rent och stilfullt.
Wiggins slutade tvåa.

Kadens
När det gäller just kadens, för att återgå till Gustav, så tenderar vissa att gå tyngre medan andra går lättare (och andra mittemellan). Visst kan man med åren förändra och finjustera sin kadens (träning, ålder, vevlängd), men det är aldrig så att man byter "stil" helt och hållet (såtillvida man inte varit helt fel ute från början). Skulle det vara effektivast för alla att dansa upp för backarna med rpm 90 eller köra tempo med en kadens på 100-110 som Lance Armstrong gjorde till sitt signum, hade ju alla gjort det vid det här laget. Det är individuellt vad man föredrar och beror på lite olika faktorer (varav vissa fortfarande är oklara). Generellt och förenklat brukar de med mest långsamma fibrer tendera att gå tyngre (långsamma fibrer jobbar bäst och mest med en långsammare kontraktionshastighet och vice versa). Sen är ens kadens också beroende av exempelvis terräng, hastighet, effekt, med- och motvind, uppför eller utför, hur man sitter på cykeln, nervsystem, motorik och säkert flera saker som vi inte vet så mycket om.

Är man i form tenderar många att luta än mer åt sin starka sida. Det betyder att den som tycker om att skicka på med tunga växlar, lyckas gå ännu lite tyngre när han eller hon är i kalasform och vice versa. Har man dåliga ben brukar man däremot hamna i något som är lite mer "onaturligt" för en, dvs den som tycker om snabb kadens ligger och gnetar på lite lägre pedalvarv, alternativt får plåga sig mer och känner sig mer obekväma på sin ordinarie höga kadens. 

Aero och stilful nr 2, David Millar, med en hjälm som tillåter att man tittar neråt
utan att tappa värdefulla sekunder.

Kanonkulan och ex-världsmästaren Grabsch.
Näst efter ex-proffset Gontchar den som går absolut tyngst!