Kallur, velodromen och SOK!

Englands framgångssaga!

Det har väl inte undgått någon att Susanna Kallur har tränat på velodromen sista tiden och nu också slagit banrekord (ett varv, dvs 190 meter med flygande start).

I senaste Idrott & Kunskap intervjuas Peter Reinebo kring den svenska modellen vad gäller OS-satsningar. Det pratas även en del om andra länders modeller, och Reinebo nämner bl.a. England som satsade extra stort på den internationellt "svaga" velodromcyklingen, vilket visade sig vara ett bra drag, då dom skördade stora framgånger på OS (nu har visserligen England lång bakgrund av bancykling att bygga på, vilket man inte får glömma)

Att Sanna slår Emma och Emilia är såklart inte alls konstigt. Att cykla fort i 12-13 sekunder är en kvalitet som ligger helt inom ramen för de anaeroba idrotterna, medan Emma och Emilia är aeroba specialister. Vad som blir tydligt när detta sker som Sanna gjort, är ju att svensk cykling än så länge inte hunnit få upp tillräckligt urval och nivå inom dessa discipliner. Och det är ju inte så konstigt med tanke på att vi inte haft velodromen så länge, och nästan alla damcyklister är uthållighetsidrottare. (sen kan säkert Kallur blir världselit på bana om hon skulle satsa på det)

Man kan ju som cyklist hoppas att Kallur (och media) nu lyft fram ett behov och intresse för fortsatt och snabbare utveckling av velodromen i allmänhet och sprintdisciplinerna i synnerhet. På lång sikt, om SOK, sponsorer, SCF och cyklisterna satsar på velodromen, kommer vi såklart att kunna bygga upp de olika disciplinerna med nya unga talanger och rekryteringar. På lite kortare sikt finns det kanske all anledning att fundera över s.k. talent transfers, där  framförallt anaeroba idrottare får prova på sprintdisciplinerna i cykel. Förutom ev. någon från BMX (och kanske någon stor muskulös explosiv downhillare) som byter gren, är det här vi i svensk cykling saknar underlag.

Jag är inte insatt i det politiska spelet kring SOK eller SCF och bancyklingens vara eller icke vara, men det känns som utomstående betraktare att det inte funnits något större intresse och engagemang än så länge från varken SOK eller SCF sida, att göra en rejäl satsning att bredda sporten till att även omfatta bancykling fullt ut. Istället verkar det vara andra eldsjälar och drivkrafter som gör att velodromen överlevt och finns kvar och ständigt utvecklas! Stämmer detta?