Dopning och Sverige!

Detta kan om möjligt vara det känsligaste inlägg jag har skrivit hittills! Detta eftersom det ligger så nära en själv som lever i cykelvärlden. Det märks också runt om på olika blogginlägg och forum att det är ett känsligt ämne att som cyklist ha en åsikt om svenskars eventuella inblandning i doping. Väldigt få skriver eller kommenterar de inlägg som finns. Triatleten Jonas Colting och Andreas Linden (triatlet och cyklist) är väl dom som gått ut först och kraftfullast med tankar kring denna period (cirka 1990-2005) som nu avhandlas i och med allt som sker kring Lance
Armstrong/USADA. Även om jag inte håller med om allt som dom skrivit är det tufft att gå ut och ställa sådana frågor.

Själv har jag funderat vad och om jag överhuvudtaget ska skriva nått, men beslutet blev definitivt lättare när Fredrik Ericsson, som också verkar i cykelvärlden, vågade gå ut och skriva som han gjorde. Det kräver mod, och eftersom jag tycker att fler bör säga nått och inte några få ska stå ensamma, vill jag också gärna yttra mig!

För att inte någon ska tro att jag sätter mig på några höga hästar kan jag säga direkt att eftersom jag tror att det funnits en stark kultur/system/tradition/struktur med vissa värderingar hade jag själv kanske inte heller kunnat säga nej till doping om jag blev ställd inför denna struktur. Den verkar ha varit så pass utbredd att väl inne i den så "ändras ens etiska kompass".

Sen kan man ju hoppas att inga svenskar var dopade, men det har jag själv mycket svårt att tro! Och alla dom som varit med i cykel länge och uttalar sig med meningar som "jag är jätteförvånad att xxxx var dopad" eller "jag har aldrig misstänkt något", dom har i alla fall jag svårt att tro på att dom talar sanning. Det är nog snarare så att dom av olika anledningar behöver säga något annat i det offentliga. Eftersom jag själv tror att även någon/några svenskar varit dopade, kan jag bara hoppas att det även här i Sverige kommer några erkännanden.

Däremot är jag inte lika säker som andra att de som erkänner ska bort från sporten. Kanske är jag för godtrogen eller för "snäll", men jag tycker att det bör finnas förlåtelse och en plats även för dessa. Hur skulle ett samhälle annars se ut om man inte fick en andra chans. Jag tycker inte att idrotten ska ha hårdare regler än övriga samhället. Sen är det klart att det finns en yttre gräns, men var ska den gå?!

För några månader skrev jag förresten detta inlägg kring dopingdebatten, som nyanserar min bild i frågan om fusk i allmänhet och doping i synnerhet!

Till sist, med tanke på hur känslig frågan är när det kommer så nära oss själva här i Sverige då kan man ju tänka hur svårt det måste ha varit för vissa att erkänna det dom nu gjort,när dom kanske inte bara avslöjat sig själva utan även kompisar. Och hur tufft är det inte för dom som ställer sina forna kollegor till svars, oavsett om det sker i USA, på kontinenten eller i vårt grannland Norge!