VM och Ljungblad

Vilken nordisk dag det blev! Tre danskar och en norrman hängde med över sista backen och var med i den avslutande uppgörelsen. Ljungblad gjorde ett av sina livs lopp och kom så när med "hem" för spurten om segern! Thor börjar bli riktigt riktigt stor! Matti Breschel har också tagit steget upp mot de allra största de senaste två åren. Och, inte helt ovanligt i cykel med all dess taktik, storfavoriten Gilbert fick inte det lopp han hoppades på, fast han nog var starkast. Likaså fick starkaste laget Italien inte heller utdelning. Men dom försökte i alla fall, och gjorde tävlingen. Italien och Belgien var mycket tongivande och det var mäktigt att se ett VM som gick så fort så tidigt. Hjälpryttare som Hoste, Tossato och Nibali mfl attackerade och körde och låg och bombade varv efter varv. Bakom i jagande klungan låg framförallt Spanien och Ryssland och gjorde detsamma.

Ljungblad gratulerar Gilbert under Tour of Belgium. Gilbert, som var en av de stora
förlorarna  i gårdagens VM linje. Foto: Omega-Pharma.

Det var förresten skoj att höra Adamson på Eurosport minnas Hushovd då han körde och bröt klassiska och numera utgångna storloppet Hjälmaren runt. Mina första minnen av Thor kommer från just den tiden. Han var med i Ringerike Grand Prix veckan innan och överlevde backarna förvånansvärt bra trots storlek och ringa ålder. Vill minnas att han, även om han inte hade med slutsegern att göra den gången, vann den tuffa fjärde etappen. Något år senare vann han det kuperade loppet sammanlagt, före Roddarn och Michael Barry vill jag minnas. Men, som Adamson helt rätt påpekade, Hjälmaren Runt bröt han efter kanske 2/3 av loppet. Jag vet, för jag bröt samtidigt (för er som minns, vann gjorde väl tempohästen Janne Karlsson före Motalas spurtare Anders Eklund?!).

Med några få meters marginal på toppen av sista backen, missade Ljungblad att vara med i det absoluta slutskedet. För den som tävlat en del vet vilka små marginaler det kan vara. Denna dag blev det en 27:e plats 2 min efter. 2-3 sekunder snabbare uppför sista backen, och Jonas hade kanske blivit topp 10 i spurten istället, snabb som han är. Men Jonas var och kan vara nöjd ändå! Jag delar Vacchi och Adamsons exaltering och åsikt under loppet, dvs att jag nog aldrig upplevt Jonas köra bättre.

Med tanke på Jonas knapra program vad gäller tuffa tävlingar är det ännu mer imponerande. I augusti och september har han knappt haft några race alls att köra. Förutom två bra tävlingar i Canada, men som medförde mkt resande och ackimatisering, hittade vi bara 2 plattare proffs-kermesse, under den viktiga uppladdningen. Vi hade gärna sett ett veckolångt etapplopp som byggsten!

Visserligen ger det mig som tränare mer fria händer och möjligheter att påverka upplägget, men det är inte optimalt inför en så tuff utmaning som linje VM för proffsen på 6.30-7 timmar, att få så lite hårdare tävlingar. Ett lopp som kräver en oerhört hög åkstyrka/fartuthållighet bara för att överleva och sitta med varv efter varv. Det får helt enkelt inte kosta så mycket att hänga med, för efter kanske 4 timmar stegras tempot ännu mer, och då gäller det att ha tillräckligt med Watt och kolhydrater kvar i benen så att man kan skapa mycket effekt med både aeroba och anaeroba processer, och vara med på hårda attacker och tempoväxlingar. Lägg därtill att du ska orka det i början på oktober efter en låång säsong, som oftast börjar i januari/februari, så förstår man att det krävs det lite extra motivation och mental styrka för att vara i grym form så sent på säsongen.

Ljungblad i Geelong,tillsammans med australiska vännen Ciuro. Foto. Swe Cycling.

Upplägget för Jonas, som är mer natuligt kvick än åkstark, har handlat om perioder med extra fokus på uthållighet och styrkeuthållighet, exempelvis distanspass på 5-7 timmar, ibland tuffare i kuperad terräng, ibland lättare och platt. Därefter inslag av tävlingar och pace för fartuthållighet och motorik, vilket oftast inneburit pass som både varit långa och hårda. Och som extra krydda, mindre doser med extremt högintensiv träning.

Nu hoppas vi såklart att Jonas hittar ett nytt proffskontrakt så han kan fortsätta sin karriär. Det var för övrigt ett bra VM för svensk del tycker jag. Många gjorde jättebra eller stabila insatser. Ludvigsson gjorde som förstaårselitare en fin insats då han satt med hela vägen hem i den tuffa U23 klassen. Emma kan mycket väl bli Världsmästaren något år, liksom Gustav, och varför inte Emilia Fahlin, om hon får utvecklas lika positivt som hittills.