Doping, korruption och systemfel

Dagens dubbla dopingnyheter i cykel i kombination med den historia som rullar på sedan några månader tillbaka kring muthärvor, fuskbygge, icke öppenhet mm i Göteborg (som var ämnet på dagens Debatt och gårdagens Uppdrag granskning i TV), ger ett sug efter att skriva nått politiskt igen...kring kulturer, strukturer och systemfel som är svåra att bli av med, syn på fusk inom olika verksamheter, den ibland omogna dopingdebatten, rättssamhället och lagstiftning mm.

Jag hade tänkt skriva om doping vid nått tillfälle lite senare i vilket fall som helst, men nu känns det som det blev aktuellare fortare och större än jag hade räknat med. Får försöka skriva ihop nått inom kort...men å andra sidan, doping, liksom andra former av fusk, är ett ständigt återkommande faktum, så det gör nog inget om det dröjer ett tag innan jag får ur mig några reflektioner... god natt

Intervju: Mr MAS och sub7

Vätternrundan behöver ingen presentation. Anmälningarna i full gång, och de nya snabbgrupperna (sub9) är redan fulla. En trend som syns är att att fler och fler vill organisera och utmana sig och cykla de där 300 km runt sjön fortare och fortare. Det finns idag många fler som kör under 8 timmar än för 5-6 års sedan. De senaste åren har ett gäng som går under det inofficiella namnet MAS-gänget varit snabbast runt Vättern. Några grupper har varit mycket nära, men än så länge är masarna fortfarande "snabbast runt sjön". Själv hade jag nöjet att vara med en gång för några år sedan, och jag har nu glädjen att presentera mannen bakom MAS-gänget, Anders Olsson.

Reck: Vem är mannen bakom MAS-gänget?
Anders: Jag heter Anders Olsson och är en glad norrlänning, uppväxt i Luleå, ungefär mitt i livet. Bor sedan ca 10 år i Avesta, Dalarna där jag till vardags jobbar med stål på Outokumpu. Trivs med tillvaron och tycker om god mat, musik, vänner - gärna ihop. Cyklandet har nog alltid funnits där som ett möjligt intresse. Det blev i alla fall verklighet efter en julfest 2001 där vi var tre som bestämde oss för att köra Vätternrundan. Sagt och gjort. Cykel införskaffades och det var kört för min del. Sedan dess har cykelintresset stadigt vuxit sig starkare och starkare. Kör en del motionslopp och tävlar för CK Valhall i veteranklass, H40/H45. Inför
Vättern 2010 och 2011 har även Paul Danielsson, en "äkta" dalmas, varit väldigt engagerad i förberedelserna.

Hur länge har MAS-gänget funnits?
Det vet jag faktiskt inte. Roger Andersson i Mockfjärd var den som samordnade gruppen innan han lämnade över stafettpinnen till mig i samband med Vättern 2007.

Hur organiserat är MAS-gänget? Är det en fast stabil grupp?
Det finns en kärna med cyklister som varit med åtminstone under de år jag haft förmånen att vara med. Av övriga så är det några som droppar av och och några som kommer till via djungeltelegrafen eller kompisar som kört med oss.


Hur ser den genomsnittliga MAS-cyklisten ut?
Med några lysande undantag är MAS-cyklisten en man på 40 plus-minus några och kommer från Ystad i söder till Kiruna i norr. De flesta kör andra motionslopp och tävlar i veteran eller seniorklasserna.

Ryktena går att det är många äldre som är otroligt starka och är några riktiga motorer i MAS-gänget, stämmer det?
Japp. Vi har tex förmånen att ha Jan Karlsson med i MAS-gruppen. Han gjorde 2010 sin Vätternrunda nummer 30 och är med sina 60+ en av våra verkliga motorer. Håkan Persson är en annan riktigt stark cyklist som inger hopp i oss lite "yngre" cyklister :)

I år hade Vätternorganisationen skapat de s.k. sub9 snabbgrupperna, som startade på lördag morgon. Vad tycker du om det greppet?
Jag tycker det är väldigt bra. Förutom att kroppen är vaken känns det som att säkerheten i och med detta grepp ökat väsentligt och det för mig något som alltid ska vara i främsta rummet. Tidigare år har vi i princip legat i omkörning runt hela Vättern och sannolikt varit ett stort oros- och stressmoment för många andra Vätterncyklister. I år kändes det mycket bättre och jag hoppas det här greppet kommer fortsätta. Kan man sen få bort trafiken vore det helt underbart :) Det går ju att stänga av Stockholm i samband med Stockholm Marathon :)

Två lag hade som ett uttalat mål att köra under 7 timmar, men båda missade med några minuter. Hur var MAS gängets VR2010 utifrån ditt perspektiv?
Vi gjorde det klassiska felet att köra lite för hårt i vinden ned mot Jönköping. De flesta av oss hade ätit middag ihop dagen innan och pratat ihop oss om vikten av att ta det lugnt i början och prata under loppet.
Planen var att köra sk Belgisk kedja, eller att gå runt som Vacchi brukar säga. Det är effektivt men belastar alla lika mycket och redan efter drygt 2,5 mil såg jag att det började bli små luckor i kantvinden.
Hann inte reagera innan allt hände på en gång; någonstans i mitten gick de två leden ihop till ett och det blev luckor. De där framme märkte inget förrän det var försent. Vi som just då befann oss bakom såg avståndet snabbt öka och det var nog fler än jag som blev ordentligt stressade. Det blev totalt kaos och vi var ett antal som lyckades slita oss fram till tätklungan, men där tappades många starka cyklister som kunnat bidra med mycket under rundan. Själv lyckades jag köra ikapp, 7 minuter på absolut max, men betalade snöpligt priset med kramp i Jönköping. Det var sedan ett antal mycket starka cyklister som gjorde ett stort arbete under resten av rundan och vi gick in med bästa tid.

Vad krävs enligt dig för att köra under 7 timmar? Fler starka cyklister eller lite bättre samarbete under loppet?
Till att börja med krävs det att vi fortsätter köra som ett lag där alla bidrar så mycket de kan - ungefär som ett lagtempo. De allra starkaste behöver ta det lite piano ned till Jönköping och uppför backarna. Det behövs så lite för att fler ska orka hänga med och kunna bidra på de långa och många rakorna och slakmotorna på västsidan. När det sen återstår 10 mil och många börjar känna av ansträngningen är det dags för de starkaste att ta en större del av ansvaret genom att gå runt lite kortare varv. Jag är helt övertygad om att vi hade och till 2011 har cyklister som är tillräckligt starka för att köra under 7 timmar. 2010 nådde vi inte målet därför att vi inte var tillräcklgt uppmärksamma under början av loppet. Det fungerade bättre än under någon av tidigare rundor, men det krävs mer uppmärksamhet och tydligare kommunikation för att nå 7 timmar. Som individ i laget måste man våga tänja sina gränser, riskera att inte orka och i det också ha modet att säga ifrån innan det är försent - Då har man bidragit med det man kan till det lagarbete vi gör.

Vad gäller 2011?
För 2011 gäller precis som för 2010 - Vi ska göra det tillsammans som ett lag och vara snabbaste grupp runt Vättern. Målet är under 7 timmar.


Hur mycket tränar du själv för att hänga med på den här typen av tuff elitmotion?
Det blir en hel del. Huvudmålet är att ha roligt. De senaste åren har jag tränat mellan 500 och 600 timmar per år.

Finns det något annat motionslopp du gärna slår ett extra slag för?
Det finns flera. Vänern runt är en helt annan typ av cykling men väldigt trevligt. Är också väldigt förtjust i Gran Fondo-formatet. Årets femdagars Gran Fondo i Falun är ett av de roligaste lopp jag kört. Trevliga och
duktiga cyklister på perfekta vägar. Full fart :)

Har du något extra att avslöja om er grupp?
Marina Emanuelsson - Sveriges snabbaste Vätternkvinna, Bernt Johansson och Sven Åke Nilsson - två meriterade herrar,  är masar alla tre :)

Tack så mycket för att du tog dig tid att besvara alla frågorna så utförligt.
Tack själv.

VR 2011 förberedelserna är redan igång. Det talas och ryktas om fler och större satsningar och nya värvningar till framgång! Vi får säkert all anledning att återkomma till sub7 satsningarna framöver.

Cykelcity blir Continentallag

Team Cykelcity, Sveriges bästa cykellag på landsväg de senaste åren, blir Continentallag ("div 3 proffs") till nästa säsong. Ett kul, inspirerande och naturligt steg. Som huvudtränare för laget, ska det bli mycket spännande att vara med både denna resa!

Johan Ottosson (teamchef): “Vi är väldigt glada att vi nu kan ta steget upp och erhålla en continental-licens. Nu kan Sveriges mest lovande talanger få chans att tävla i de bästa internationella tävlingarna och inte minst på villkor som är jämförbara med andra länders stora talanger. Vår budget har genom sponsorbidrag ökat så att vi nu kan ta steget och ansöka om en licens. För närvarande är vi dessutom i samtal med flera nya sponsorer som vi hoppas kunna presentera lite senare i år”.

Läs mer på Teamets sida eller Cyclesports hemsida.

Jonas Ahlstrand på Kortbane SM. Foto: Mario Toledo.

Samhällsläraren i mig

Det är svårt att inte kommentera ett val som detta. Överallt kan man läsa om det, oavsett vad för slags blogg eller media det handlar om. För mig som f.d. samhällskunskapslärare med extra intresse för demokratifrågor och politisk filosofi, känns det som om jag behöver skriva av mig lite här, även om denna blogg inte är tänkt som en plats för mina politiska tankar (mer än då idrott är politik). Men, det är helt enkelt en för stor och viktig händelse för att inte skriva om det.

Att Sverige nu skrivit historia och fått en ny politisk partikarta som liknar övriga Europa, med ett högerextremt främlingsfientligt parti i Riksdagen, kommer att leda till mycket rannsakning, debatt, forskning och analys. Först tar man inte debatten och dom blir även relativt isolerade av media under valkampens mest centrala skede - och sen, bara några minuter efter kl 20.00 igår när valstugorna stängt, handlar nästan allt om Sverigedemokraterna.

- Varför röstar 5,7 procent (av de svenskar som röstade) på SD?
- Varför har svenskarna inte gjort det tidigare, som stora delar av övriga Europa?
- Hur många svenskar delar SD åsikter?
- Vilka är de typiska SD väljarna?
- Är SD framgång till viss del även ett utryck för det politiska etablissemanget?
- Kunde valresultatet undvikas?
- Borde man bjudit in till mer debatt?
- Bör integrations- och invandringspolitiken förändras och i så fall hur?
- Agerade media demokratiskt när man stängde ute SD?
- Hur ska man hantera det parlamentariska läget nu?
- Är detta en väckarklocka för "bror Duktig"?
- Hur ska man agera framöver för att inte låta SD bli underdog/martyr, och samtidigt inte låta dem vara med
och påverka den politiska dagordningen, bli mer etablerade och kanske få ännu mer röster vid nästa val?
- Bör valsystemet förändras med tanke på det svåra i att hantera proportionaliteten?
- Vilket betydelse hade blockbildningen för de röda?

Frågorna är många, och blir nog bara fler och fler den närmaste tiden...föhoppningsvis håller de partier, som står på en gemensam värdegrund, vad dom lovat, och gör sig inte beroende av SD. Visserligen har folket röstat in dem också, men de sju övriga partierna har inte blivit invalda för att samarbeta med SD. Demokrati och ansvar kräver inte att man samarbetar med SD, anser jag.

Hur man ska definiera demokrati är inte det lättaste, då det kan ha olika innebörd. Men relativt vanligt är att demokrati i första hand kan ses som:
a) vissa mänskliga fri- och rättigheter (alla lika värda, åsiktsfrihet mm), och
b) ett valsystem (direkt, indirekt, proportionellt, majoritetsval)

Valsystemet (b) bör enligt detta synsätt inte vara överordnat (a) fri- och rättigheterna, utan tvärtom. Det betyder att ett land vars majoritet blir rasister eller främlingsfientliga (eller är diskrimerande på andra sätt) slutar att vara en demokrati. Med detta synsätt är det nog svårt att se SD som något demokratiskt (framtiden får döma hur rumsrena dom blir), och skulle deras åsikter få mer fotfäste skulle Sverige nog bli mindre demokratiskt.

- Hur mycket icke-demokrati tåler en demokrati?
- Hur ska en demokrati hantera icke-demokratiska strömningar?
- Hur många olika kulturer och värderingar kan samsas samtidigt i en demokrati?
Själv har jag alltid varit en mittenväljare (typisk lärare) men det känns nästan helt oviktigt just nu. Förhoppningsvis ändrar det sig snart, när de etablerade partierna kommit fram till en trygg väg att hantera situationen på.

För någon vecka sedan damp det ner ett utkast till en ny Samhällskunskapsbok i min brevlåda. Jag ska vara med och se över, berömma och komma med idéer och förslag på eventuella förbättringar till den. Det var nu några månader sen jag lämnade skolan och Vuxenutbildningen, där jag ofta jobbade med elever/deltagare från andra kulturer, och visst kan jag sakna det ibland. Att granska läromedel kan ju vara bra botemedel för abstinensen, och det är inte svårt att hitta energi till läromedelsarbete, politik och samhällskunskap i dessa turbulenta tider.

SM guld och XC Kalas Cup segrare

I och med lördagens XC Cup-avslutning i Vårgårda, kan jag och Martina summera en mycket lyckad säsong, både på landsväg och mtb. SM guld i mtb, Kalas XC-cup segrare och dessutom lvg-segrar inkl ett landslagsuppdrag. Vi inledde vårt samarbete till denna säsongen, och det blev mycket lyckat. Jag är väldigt glad för Martinas skull och det är riktigt kul att vara en pusselbit i hennes framgångar.

Martina på Billingen.

Vid ett senare tillfälle kommer en intervju. För mer information om Martina, hennes framgångar och liv som cyklist, surfa in på http://www.martinathomasson.se/.

Intervju Ludvigsson

Jag har tänkt att jag ska ha ett stående inslag med kortare eller längre intervjuer på min blogg, med jämna mellanrum. Förhoppningsvis blir det ett varierat utbud av personer, med olika ingångar, intressen och funktioner inom konditionsidrott i allmänhet, och cykel i synnerhet.

Först ut blir Tobias Ludvigsson, den unga talangen i Team Cykelcity, som just nu befinner sig Down Under inför U23 VM på landsväg i början på oktober.

Reck - Hej och välkommen.
Tobbe - Tackar.

Reck - Ni hade en lyckad trip till USA nyligen, med två segrar av två möjliga genom Ahlstrand och Lindgren, stort grattis. Hur var formen själv där?



Tobbe under U6.

Tobbe - Ja det var verkligen en lyckad tripp till USA för teamet . Jag själv hade helt okej ben, så det känns bra inför VM!

Reck - Du och Sebastian Balck, den andra U23:an som ska köra VM, flög sen direkt till Australien för att i god tid kunna acklimatisera er. Vad är första intrycket av Australien?
Tobbe - Hm första intrycket är nog att dom har ratten på fel sida i bilen... haha

Reck - Bor ni nära VM banorna? har ni sett dem? vad du kan berätta om dom?
Tobbe - Vi bor cirka 2 mil från banorna så det är helt okej , jag har inte kört banorna än men vad jag sätt på film så verkar den passa mig ganska bra.

Reck - Vad är det för typ av träning som gäller nu de närmaste dagarna efter en sån tuff resa och med några veckor kvar till start?
Tobbe - Efter en sådan här hård resan som det är att flyga till Australien så måste man börja träna väldigt lätt och öka successivt med tiden som går.

Reck - För den som inte är så van vid tävlingar och träningsläger osv, vad pysslar en elitcyklist med när han inte äter, tränar och sover om han är iväg som nu?
Tobbe - Ja vad ska man säga? vi cyklister vilar upp oss väldigt mycket vid sidan av cykeln och dricker mycket kaffe, mycket dator med, om man har till gång till det!!

Reck - Säsongen i övrigt som nu närmar sig sitt slut, vad är du mest nöjd med hittills?
Tobbe - Ja denna säsongen har gått väldigt fort måste jag säga.  Den tävling som jag är mest nöjd med är nog Ringerike i Norge, där jag blev 4:a på den femte och sista, hårdaste etappen.
Sen var det väldigt kul att vinna U6 cycle tour totalt också !
(anm. där för övrigt Reck själv hade nöjet att vara med som gästcyklist några etapper och hjälpa till att försvara ledartröjan, först iklädd Jonas Bjelkmark, sen på Tobbes axlar)

Reck - Du har ju väldigt många styrkor som cyklist. Du kan klättra bra, du är snabb på både korta och längre tempolopp, har vunnit korta gp-lopp, tagit segrar i mtb. Och allt detta som första års senior! För den som har lite koll på Watt kan exempelvis nämnas att du hade omkring 440 Watt i snitt under ca 15 min på bergstempot i Åre under Tour of Jämtland i år, inga dåliga siffror. Har du några svagheter som cyklist?
Tobbe - Jag har väl haft som svaghet att jag inte är så bra på att spurta innan, men nu har jag blivit bättre och bättre på det så det är riktigt kul! Men det går att finslipa på alla sidorna.


Reck - Du är ju minst lika känd som Mtb-åkare, men du har inte alls kunnat tävla lika mycket i skogen i år. Var det ett svårt beslut att köra mest landsväg?
Tobbe - Det var varit lite små jobbigt att lägga mtb cykeln vid sidan denna säsongen måste jag säga , men samtidigt så har jag ju utvecklats på landsväg och blivit mycket bättre på alla sätt och vis så det är kul . Kommer nog aldrig kunna släppa mtb helt och hållet om jag ska vara ärlig!

Reck - I procent, på ett ungefär, hur mycket träning blir det på landsväg respektive mtb, utslaget över ett år?
Tobbe - På landsväg har jag nog 90% och dom resterande är mtb. Dom andra åren då jag varit junior har det nog varit tvärt om så det är en riktig vändning


Reck - Till sist, vilken placering blir det för Balck på tempot?
Tobbe - Balk slår till med en 7:de plats tror jag.


Reck - Tack för denna kortintervju över nätet och lycka till med träningen, träningstävlingen och VM linjet som går av stapeln fredagen 1 oktober.
Tobbe - Tackar!

En coachs vardag del 2

Be aware!

En av de viktigare uppgifter jag anser mig ha som coach är att hjälpa individen att lära känna sin egen kropp (och knopp). Det är kanske mest påtagligt när jag hjälper nybörjare. Det handlar då om att lära dem hur det ska kännas när man tränar olika typer av metoder, få en känsla för ansträngning, andning och intensitet, få dem att våga ta i mm.

Gunnar Borgs RPE-skala.

Till viss del kan det även på denna nivån handla om att diskutera och lära dem förstå hur dom funkar rent självförtroendemässigt i det sammanhang dom satt sig i som motionär, hjälpa till att spränga mentala spärrar osv. Hjälpa dem med beslut som att våga sätta upp Vätternrundan på programmet, eller ta den där cykelsemestern i backiga Italien, eller omvänt kanske avråda från något övermäktigt och dumdristigt.

Kan dom sin kropp och dessutom har vissa elementära kunskaper i träningslära, blir dialogen mellan coach och utövare mycket bättre och risken för missförstånd minskar. Jag brukar därför försöka få mina klienter att läsa in sig på vissa moment i träningslära. Då blir dom både kunniga, vi får ett gemensamt språk, och dom blir medvetna om den väg vi ska gå, en viktig pusselbit för att kunna diskutera och tro på det man ska göra. Motivation brukar också öka och hålla i sig längre om man förstår "planen". Nu kör vi hårt för att träna detta och detta, sen för du en lättare period om två veckor därför att... Motivation i kombination med att man vet och tror på det man gör, får en att genomföra passet trots att man är trött och det är både kyla och regn i luften.

Men det här med att lära en utövare att lära känna sin kropp, dess möjligeter och begränsningar, gäller även elitidrottare. I allra högsta grad, fast på en annan nivå eller med ett annat innehåll. Forts följer...





Spinning och Ahlstrand

Utbildningen kring periodisering, tillsammans med Magnus Gårdmark från http://www.incycle.se/, riktad till spinningistruktörer, blev så roligt och trevligt som jag trodde. Proffsiga http://www.gymnasium.com/ stod för lokalerna ute i Torslanda med framförallt en välkyld hall med 45 spinningcyklar. Något som förresten slår mig varje gång jag möter folk som jobbar på friskvårdsanläggningar, oavsett om det är aerobic, dans, spinn el dyl, är den oerhörda glädje och positiva energi som dom ger ifrån sig, det smittar av sig, och ger en extra vitamininjektion. Denna dagen var inget undantag!

The Man, Magnus Gårdmark. Foto: Jennie

Det fick mig faktiskt att tänka på hur viktigt det är när man skapar ett team, oavsett om det handlar om yrkesliv eller amatörcykling, att omge sig av positiva människor som ger energi. Kunniga och positiva. Självklart behöver man "gnälla" emellanåt, men folk som oftast är mer tärande än närande, som går och smågnäller och är allmänt negativa, kan sänka ett lag från att må bra och presterar. För er cyklister som sett filmen Overcoming om CSC, minns säkert just den typen av resonemang, när Jens Voigt pratar lite psykologi. Det är inte svårt att föreställa sig att Jens är en riktig energikick i sitt lag.

Åter till lördagen, som bestod av bl.a. repetition och fortsättning på idrottsfysiologi och träningslära, för att sen komma in på just periodisering, och hur det kan appliceras på gruppträning på friskvårdsanläggningar. Till detta praktik, grupparbete och diskussioner. Herr Gårdmark, som lever i spinningvärlden, hade hand om vissa teoretiska moment och framförallt de goa sköna och utmanande spinningpassen. Jag fick t.o.m. gåshud emellanåt av den härliga musik i kombination med sprudlande spinnare. Jag ångrade definitivt att jag inte bytade om och hängde med på ett pass (även om sviterna efter kraschen gör sig påminda emellanåt). Jag själv höll i merbarten av teoridelarna, och fick för övrigt många bra frågor, som vittnade om både stort intresse och kunnande vad gäller konditionsträning.

Energikick! Foto: Jennie

Som alltid, hade man gärna velat ha mer tid, igår gärna för att diskutera fler upplägg och pass, som grupperna skapade på slutet av dagen.

Magnus delar förresten med sig av musiken från de båda passen här:
http://spinspirit.blogspot.com/2010/09/musiken-pa-periodisera-mera.html

Extra tack till dig Magnus. Du är en av pionjärerna vad gäller periodisering inom spinning, och det är din förtjänst att denna dagen blev av.

Jonas Ahlstrand!
Till sist måste jag såklart kommentera det häftiga faktum att väl hemma igår kväll, kunde jag via datorn se hur min adept Jonas Ahlstrand i Team Cykelcity, U23 och kortbanemästare i år, vinna en av USAs större proffstävlingar, Univest GrandPrix. Vi började jobba ihop i år, och Jonas har haft en fin stabil säsong som under den andra hälften resulterat i många segrar. Med Univest tog han sin största seger hittills, och det är bara att säga grattis till Jonas och hela laget. Hur mycket av framgång respektive motgång som beror på en tränare är mycket svårt att analysera. Jonas framgångar har naturligtvis många inblandade, det är helt enkelt många inblandade i en elitidrottares stödapparat; nära och kära, tidigare tränare och klubbar, sponsorer och hela Cykelcitys ledning och klubbkamrater. Att vara en del av detta är häftigt! Efter säsongen ska jag försöka mig på ett inlägg kring Jonas och träning för sprinters, Ahlstrands specialitet.

Jonas Ahlstrand. Foto: Mario Toledo

VO2max

VO2max betyder enkelt uttryckt kroppens maximala syreupptagningsförmåga. Det ger ett värde i liter syre/min på hur mycket syre vår arbetande kropp kan utnyttja maximalt under ett antal minuter. Lite beroende på individ, idrott och träningsstatus, och om det är kontinuerligt arbete eller intervallform, kan denna period sträcker sig mellan ca 3-5 min och kanske uppemot 25-30 min. Det är ett viktigt mått på en persons aeroba förmåga och är ganska vanlig för mätning av både hälsa och prestation.

Eftersom VO2max är central i all konditionsidrott (mer i vissa än andra), och viktig i många andra idrotter också för den delen, är det inte konstigt att det forskas och diskuteras ganska mycket kring hur man bäst ökar sitt maximala syreupptag. Under de senaste åren har det, främst genom några norska forskare (Hoff, Helgerud, Wislöff), blivit mycket fokus på intensitet för att öka sitt maximala syreupptag. Träning på 90-95% av maxpuls, dvs kring 100% av max syreupptag, ger bäst effekt, eller i vissa fall enda sättet att möjliggöra förbättring av framförallt hjärtats pumpkapacitet. Inte minst i Sverige (och i cykel) tycker jag att många har anammat just det konceptet.

Själv har jag lite svårt att förstå att det ibland blivit så mycket fokus på VO2max och korta jättehårda intervaller av karaktären 4x4 för att öka den centrala kapaciteten. Kammar man igenom stora delar av den litteratur som finns kring VO2max finner man inget större stöd eller konsensus för att det skulle tränas bäst kring 100% av max syreupptag. Det kan mycket väl, på sikt, vara effektivare att köra exempelvis 5-6 st 8 minutare kring och strax över sin mjölksyratröskel. Då får man även mycket bra träning för just tröskeln, som också är mycket viktigt för en uthållighetsidrottare. De mer grenspecifika trösklarna tar dessutom längre tid att bygga upp än VO2max, så dom kan behöva lite extra fokus tidigare under uppbyggnadsträningen.

Med stor sannolikhet får man säkert snabbast effekt av VO2max med den riktigt hårda typen av träning (och det kan ju vara aktuellt i vissa fall), men hur det ser ut på sikt? Varken en nybörjare som ska inleda ett "nytt liv", en motionär eller en elitare har någon egentlig anledning att rusa, anser jag. Skaderisken är dessutom ofta hög vid riktigt tung belastning, inte minst om det görs i en idrott med större potential för skador, som löpning.

Sista ordet är säkert inte sagt i frågan! Det lär debatteras och forskas vidare! Spännande...

Nya mål

Nu på lördag kommer 40 stycken spinningsinstruktörer att få lära sig mer om träningslära i allmänhet och periodisering i synnerhet. Genom föredrag och diskussioner, teori och praktik, ska jag och Magnus Gårdmark (http://www.spinspirit.blogspot.com/) från Incycle, ge lite nya perspektiv på hur spinning kan planeras, bedrivas och utvecklas.

För egen del är det spännande att ha börjat jobba i den miljön som friskvårdskedjorna lever i. Det finns både likheter och skillnader med den idrottsvärld jag själv kommer ifrån, och det kommer med all sannolikhet att uppstå många intressanta möten, där vi kan lära av varandra.

Svanesund 3 dagars
Det måste ha varit speciellt att dra upp taktik och genomföra Svanesund 3 dagars detta året, i alla fall för dem som är starka nog att vara med och påverka loppet. Jag tänker såklart på det faktum att det är ett etapplopp, men att man även lyft ut två lopp som separat skulle ingå och avgöra Svenska Cupen. Inte helt optimalt tycker jag själv denna gången (fast att man i cykel är van vid olika tävlingar i tävlingen) att samtidigt ha en tävling som handlar om sekunder och minuter (sammanlagt på etapploppet), och en annan som bara handlar om placering (Svenska Cupen). Sen måste jag också nämna att jag tycker att årets cup har varit bättre än på många många år!!!

För egen del blev det en inte alltför trevlig helg, då jag hade oturen att bli indragen i en vurpa redan på etapp 2 av 4. Tur i oturen gjorde att jag ändå klarade mig hyfsat. Tack till Moren och Mattias Vallentuna och ni andra som också hjälpte till. Efter 90 min på akuten i Uddevalla var jag otroligt nog på väg hem igen. På mina 15 första år som tävlingscyklist klarade jag mig ifrån alla former av allvarliga vurpor, men på det 16:e blev det två ganska rejäla smällar. Svanesund var tänkt att bli min näst sista tävling i elitklassen, men blev därmed den sista. Vi får hoppas att inträdet i senior och veteranklass minskar ner på kraschandet igen!! Känns som om jag haft min kvot av sånt nu på ett tag framöver.

Regelverk och kommissarier

Först och främst kan det vara på sin plats att säga att jag tycker att vi har en mycket bra domarkår (domare = kommissarie på cykelspråk) i Sverige. Det är min erfarenhet efter 15 år som tävlingscyklist. Nu uttalar jag mig bara om landsväg, för jag har nästan ingen erfarenhet av vare sig mtb, cross eller bmx för den delen.

När det är sagt, tänkte jag ändå ta upp en reflektion, som jag klurat på en del. Relativt många gånger under min cykelkarriär har jag upplevt att det kan vara ganska stor skillnad mellan hur olika kommissarier använder det regelverk som finns. Jag är inte utbildad kommissarie själv, och vill därför inte uttala mig om vem eller vilka som gör rätt i vilken situation, oavsett om det rör sig om pace bakom bil, langning, nummerlappens utseende, stängning, kantvindskörning på vänster körfält osv, men just det faktum att det kan skilja ganska mycket från en kommissarie till en annan, är ju självklart ett problem. Bedömningar bör göras så lika som möjligt.

Nu inser jag såklart att mycket av reglerna är en bedömningsfråga (hur länge får man hålla i en flaska vid langning från bil? hur många cm får jag röra mig åt vänster i en spurt? när blir en kantvindstävling för farlig? hur mycket får jag vika in min stora nummerlapp?) Men, jag tror i alla fall, att det är bra och nödvändigt att domarkåren diskuterar och harmoniserar sig, även om det är svårt, vad gäller tillämpning av reglerna. Då jag inte är insatt i domarkommittens arbete, kanske detta redan görs och har gjorts under lång tid, och det är i så fall mycket positivt och får gärna fortsätta.

Jag är tämligen säker att andra cyklister har liknande erfarenheter som mig, stämmer det?
Kommentera gärna.

En coachs vardag

När jag bestämde mig för att börja blogga, var det främst för att berätta om hur jobbet som tränare och coach kan vara. Efterhand som tiden går hoppas jag därför kunna skriva en del intressant inlägg kring detta.

Idag tänkte jag ta upp ett ämne som skulle kunna ha rubriken "Glädje och sorg". Sorg är kanske ett lite väl starkt ord, knäckt eller besviken lämpar sig nog oftast bättre. I alla fall, som i övriga livet, kommer man som idrottare och hela den stödapparat som finns runt denne, att vara med om både positiva och mer negativa upplevelser. Som tränare är det av förståeliga skäl lättare att hantera glädje och framgång, än det är att jobba med besvikelse. Det kan vara besvikelse över en laguttagning, sjukdom som förhindrar någon årets höjdpunkt, uteblivna resultat...listan kan göras lång.

Oavsett om man jobbar kring något framgångsrikt eller en motgång, är det viktigt att försöka analysera det som ledde fram till resultatet, för att veta hur man ska göra, eller inte göra, nästa gång. Ett inte alltid lätt jobb, då det är mycket komplext, och det är mycket svårt att veta vilka faktorer som påverkat hur mycket. Men, man granskar och värderar och förhoppningsvis blir man klokare!

I mitt jobb som tränare har jag nästan alltid tid att enskilt jobba med respektive klient kring sånt här, men jag tänkte här ta upp en typ av situation, där det verkligen kan vara jobbigt att förhålla sig till "glädje och sorg", samtidigt. De två exemplena är från SM på tempo i år på Sollerön och cyklisterna är klienter som jag hjälpt att försöka pricka formen lite extra till just det tillfället.

Klubbkamraterna i Cykelcitys juniorlag, Jesper Spjuth och Anton Holm, båda duktiga tempocyklister, var i bra form och hade satsat lite extra på tempoloppet. Spjuth, säkert med högre förväntingar på sig än nykomligen Holm, startade först av alla. I mål skiljde det ynka 6 sek till Holms fördel som därmed bärgade guldet.

Pallen tempo SM junior 2010, guld till Holm, silver till Spjuth
och brons till Fransson. Foto Jan Spjuth

Jimmy Rönn ifrån EPIC Mölndals Elit, har ganska snabbt blivit en tillförlitlig och säker tempospecialist. Som extra fokus i år hade han valt just tempo SM. Siktet var högt inställt. Med de resultat han levererat under året var topp 5 nog en bra målsättning och en medalj inom räckhåll, tyckte vi båda. Lite i skymundan, och som inte ville ge sig, fanns en bristning/sträckning i baksidan låret. Ibland mer, ibland mindre, men det fanns där hela tiden, säkert i huvudet också. Genrep i Södertälje föll bra ut, trots känningarna, och formen var riktigt bra sista dagarna innan. Det gick verkligen fort på de sista testerna. Men, när det väl gällde SM så blev det till att åka med "riktigt pissiga ben", och då är det en pina att köra tempo och sekundrarna rinner iväg. Det där felkonstruerade nya tubdäcket som gick emot ramen gjorde inte dagen bättre heller. Han slutade 7:a (brons i lag). En vanlig Jimmy dag hade han varit med och slagits om medaljerna är jag helt övertygad om.

Jimmy Rönn. Foto Mikke Jönsson.

Glenn Dahl, även han Cykelcity åkare, fast mest i Veteranklass, klassade upp sig strax innan SM. Hans resultat var verkligen inte fy skam. Ofta var hans tider topp 3-5 i elitklassen detta året. Ni som följt hans blogg vet ju att han tränar ganska mycket, så någon oro för distansen 5 mil fanns inte. Elitgänget hade ställt över en del åkare inför linjet, så det passade bra att få in tempo-Glenn i laget. Det spekulerades en del kring målsättningar och topp 10 hade Glenn definitivt kapacitet till om allt gick bra. Lagmedalj fanns också inom räckhåll. Resultatet blev att Glenn nog, i mina ögon, fick till ett för honom nästan perfekt lopp. Glenn blev 6:a (silver i lag) och var bara 45 sek ifrån medalj, på sitt första stora SM och sin första 5-mil, helt grymt.

Glenn Dahl. Foto Mikke Jönsson.

Att glädjas åt Holm och samtidigt känna starkt med Spjuth var inte lätt kan jag säga. Inom loppet av några minuter stod man med dubbla känslor strax efter målet och skulle ta emot dem båda. Det var faktiskt lite svårt att glädjas fullt ut med Holm när Spjuth var knäckt.

Ännu värre var det när seniorerna gick i mål. Jag visste knappt vad jag skulle säga när jag mötte Jimmy efter målgång, jag var också väldigt nere och förstod att Rönn säkert skulle känna sig väldigt tom och besviken. Att då nästan samtidigt möta och gratulera Glenn och försöka dras med i den glädje där fanns, var svårare än det kanske kan verka, då jag liksom var nedstämd själv också.

Som tur är finns det oftast tid att ses och prata igenom saker senare var och en för sig, lite senare, och smälta det hela tillsammans. Just där i stundens hetta blev det mer fokus på "förlorarna" än på vinnarna, och det kan nog vara en bra prioritet för en tränare just där i ett sånt ögonblick, tror jag.