onsdag 29 december 2010

Mitt liv som cyklist 2011

Kung Frodes lopp (Kungsbacka GP).
Foto Erik Harring.
Jag hade i somras förutspått att mitt 2011 i seniorklassen (och kanske veteran) skulle innebära en betydande nedtrappning av tävlandet i kombination med nästan samma träningsmängd som jag haft de senaste åren. Detta eftersom jag redan tränar relativt lite, alltid haft hyfsat med driv för träning, och inte minst, med tanke på den träningsvilja och kapacitet som konkurrenterna visar upp. Vill man hävda sig i seniorklungan eller hjälpa sitt lag får man vara hyfsat stark i alla fall.

Men, för tillfället vet jag faktiskt inte hur mitt 2011 kommer att gestalta sig vad gäller mitt tävlingscyklande. Det där drivet jag haft för träning de senaste ca 22 åren är borta. Så här i efterhand är det kanske inte så svårt att räkna ut att efter två decennier av mycket tävlande i cykel och taekwondo (på lite olika nivåer, men alltid med en stor del av min fritid lagd på träning/tävling) så blir det en stor förändring när man väl bestämmer sig för att minska ner det markant. Min kropp och hjärna har för tillfället inte bestämt sig för om det tar helt slut eller bara nästan. För tillfället känns det skönt att inte träna så mycket och inte ha tävlingar i sikte, och jag avundas, konstigt nog, inte dem som är ute en fin dag på ett härligt distanspass.

Hur stor del mina två krascher detta året spelat in vet jag inte. Jag hade ju oturen att inte hinna undan för två rejäla krascher, vilket resulterade i brutit nyckelben i april och en "rejält" stukad tumme och ett djupt jack i armen i september. Första kraschen minskade absolut inte suget efter cykel. Dagen efter satt jag på testcykeln och 4 veckor efter, gick det fint att spurta och tävla igen. Lite nojjig i vänstersvängarna, men det gick över.
Svanesund 3-dagars, strax etapp 2, ca 20 min innan kraschen. Far och son och fint väder!
Andra kraschen var annorlunda. Det skulle varit näst sista tävlingshelgen i elitklassen. Dessutom hade jag flera familjemedlemmar på plats på "hemmaplan" på Orust. Ingen av krascherna gjorde speciellt ont när de hände, men när jag kunde se ett ben sticka ut ur vänster tumme, kändes det verkligen inte kul alls och jag tänkte;
- Ah va fan, inte nu igen (och.. nu måste jag lugna min fru!!)

Jag hade redan bestämt mig för att trappa ner när krasch nummer två kom, men kanske har den gjort mig mindre intresserad av cykeltävlingar överlag?! Anledningen till att jag tävlat på landsväg i så många år, är för att det har så mycket fart och dynamik i sig, men det har nu kommit i skymundan tror jag. Det är rätt besvärligt att krascha när man har två småbarn och driver eget...

Troligtvis hittar jag snart en nivå på träningen lämpad för mitt nya liv, där målet främst är hälsa. Huruvida det kommer att omfatta några senior eller veterantävlingar vet jag inte ännu. Det kanske får vänta till H50?!

Däremot är jag rätt taggad för nått gott pass i värmen på Gran Canaria med gänget jag tränar i Team Cykelcity nu i januari, och cykling som guide och tränare på Mallorca i april (perfekt för att få igång mig till Vätternrundan!!)

4 kommentarer:

  1. Jag förstår dig till fullo. Har själv funderat på att köra mer tempo och MTB för att undvika linjeloppen. Under ett par linjelopp 2010 var jag faktiskt rädd.

    SvaraRadera
  2. Ja, 2011 blir spännande, nu när jag inte vet hur jag kommer att tycka och tänka och känna kring det egna cyklandet!

    Det som emellertid är bombsäkert är drivet att vara i cykelsporten som tränare!! Det är grymt!

    Var förresten ute i 2 timmar idag i -8 sol och vindstilla. Det var rätt mysigt faktiskt....

    SvaraRadera
  3. Hej

    Jag är helt säker på att du inte kommer kunna hålla dig ifrån tävlandet när våren kommer. Dessutom lär dina teamkompisar behöva dig om dom skall lyckas nästa år. Förutom på tempo då.....

    //Stefan

    SvaraRadera