Intervju: Vätterns Sub7 ledare!



Oskar går på attack i Falkenloppet 2010.

En av årets absoluta höjdpunkter för dom flesta cyklisterna i landet närmar sig, Vätternrundan! Förra året provade man med ett nytt grepp i form av de s.k. snabbgrupperna med första start 09.30 på lördagmorgon. Allt fler väljer att försöka cykla de 30 milen runt sjön i någon form av sub-tappning, vare sig det gäller sub12 eller sub 9. Här kommer därför en säkerligen eftertraktad intervju med ledaren för ett mycket snabbt gäng, nämligen sub7 gänget! Kanske snabbast av alla grupper om några veckor!

Reck - För dom som inte känner dig, vem är Oskar Ekman?
Oskar - Nybliven 40 åring. Sportfåne från start. Fotboll, Hockey, Friidrott dominerade ungdomsåren. Man kan säga att det var mer kvantitativ träning. 7 dagar i veckan, ofta dubbla pass/matcher. Nådde div3 i fotboll som 14 åring och någon DM medalj i sprint men sedan var det i princip stopp. Skadade det mesta som gick att skada runt 20 års åldern och slutade med allt. Tog upp andra njutningar i livet och återkom till idrotten via en spinninghoj 95-96 eller nåt. Köpte ganska snart en racer och på den vägen (!) är det.. Cyklat mycket i över 10 år men med något skadeår i mitten. Tävlat 3 säsonger, mest i senior och H30. Försöker som de flesta andra förena arbetsliv, privatliv och träning. Mina två barn gjorde debut i Götene ungdoms GP förra helgen. Det var stort!

Reck - Hur skulle du beskriva dig som cyklist?
Oskar - Aktiv och attackvillig cyklist med bra klipp. Gillar att spurta och attackera. Har dock svårt att hålla tillbaka och blir ofta uttråkad i en klunga. GP lopp passar mig bra. Kort och intensivt. Jag har dock förbenat svårt att mata mil efter mil. För dålig på det. Jag tränar så mycket som möjligt men det blir volatilt. Vissa veckor blir det +20 timmar men andra kommer jag knappt upp i 5-6 timmar. Varför jag cyklar? Varje pass ger mig en enorm glädje och energi! Dessutom är jag rätt så besatt av att tävla och det får jag utlopp för inom cyklingens ramar.

Inför Kårsta linjelopp.

Reck - Du var i februari ledare för Vätternrundans första officiella träningsläger, på Gran Canaria, hur var det?
Oskar - Det räcker egentligen med ett ord, fantastiskt! Allt var riktigt, riktigt bra. För alla som har svårt att få ihop sitt livspussel på hemmaplan så är det ju enormt lyxigt att kunna ägna en hel vecka uteslutande åt träning! Dessutom är Gran Canaria en fantastisk ö att cykla på. Varierande, utmanande och vacker! Jag skall dit igen så snart jag kan. Troligen redan i höst!

Reck - Hur startade den här satsningen att köra Vättern under 7 timmar?
Oskar - Det var ett par killar i Fredrikshof som kläckte ideén på väg ner till VR2009. Det gick ganska snabbt att haka på fler ur klubben och satsningen gav ju nästan utdelning vid första försöket. En vurpa och ett riktigt dåligt piss-stop räckte för att tappa de minuter som saknades.

Reck - Många klubbar och grupper är intresserade av olika sub tider (sub10, sub9 osv). Vad skulle du säga är nyckeln till att få ett bra flyt och samarbete runt Vättern så det går så fort som möjligt?
Oskar - Först och främst att träna mycket tillsammans. Förra året pratade vi mycket om att slipa kedjan till perfektion. Vi körde till och med ett genrep runt Vättern! Så förra säsongen körde jag Vätternrundan två gånger... Det krävs mycket träning på att hitta flytet där man inte förivrar sig i motlut och verkligen matar på där det är lättåkt. I år fimpar vi genrepet av logistiska skäl men vi kör gemensamma träningar varje helg och vi hade ett träningsläger i Stockholm över påsk. Nu i helgen stod till exempel en 25 milare på agendan.

Reck - Vad är sub7 gänget för samling? Vem är den typiska cyklisten i er grupp?
Oskar - Förra året vi knappt 50 personer med i gruppen. 42 kom till start och 21 kom in på 7,07. Medelåldern var 39 år och det var till majoriteten veteran- och seniorcyklister. Då körde 5-6 elit killar kryddat med ett par triathleter. I år har vi ökat storleken på gruppen och upptar nu en hel startgrupp på 60 personer. Sammansättningen är liknande men jag upplever att de 20-25 cyklister som tillkommit har höjt gruppens kapacitet.

Reck - Vad tycker du om Vätternorganisationens initiativ med snabbgrupper? Är det här för att stanna?
Oskar - Utan dessa hade vi aldrig haft den här intervjun... Jag gillar verkligen upplägget! Kanske att man skulle starta ännu senare för att undvika omkörning av fler cyklister för lite rörigt blir det ju efter Karlsborg. Får jag drömma lite om ett Gran Fondo på söndagen gärna med möjlighet till langning. Tänk att tävla i 30 mil... Jag attacker i Gränna..

Rosersbergs GP.

Reck - Kommer sub7 satsningen att leva vidare?
Oskar - Nej. Minst sub6.45 nästa år hoppas jag. :-D

Reck - Till sist, samma fråga som jag ställde till Fredrik, hur snabbt måste vi i MAS-gänget köra för att slå er?
Oskar - Ja, det räcker ju med en minut snabbare uppenbarligen... men ett snitt på knappa 43 km/h är vad som krävs av oss alla för att bryta drömgränsen!

Reck - Lycka till med er satsning och formtoppning och vi ses i Motala. Hoppas vi får pangväder!!
Oskar - Stort tack!

Tour of Jämtland del 2 Åre-Östersund

Strax efter starten av etapp 1. Cyklister, som vill med i "morgongänget", attackerar och försöker bryta sig loss.

Etapp 1 rullar igång ute på Frösön riktning Åre. Fram till Åre är det relativt lättåkt, med ett spurt- respektive ett mindre bergspris, för att ”sätta fart” på loppet. Väl inne i Åre, är det sen allt annat än lättåkt, med knixiga svängar och branta eller långa backar.

Ett vanligt scenario på en så här inledande etapp med så tuff avslutning, är att det finns ganska många lag och cyklister som kommer att vilja prova lyckan med en tidig utbrytning. Man vet att man inte kommer att hänga med täten i backarna, och försöker istället hjälpa laget eller sig själv, genom att komma loss i ett tidigt skede. Kanske kan man ta något spurt- eller bergspriser? Kanske är man inte överens i klungan som därmed släpper iväg utbrytningen så långt att det blir svårt att köra ikapp? Eller så har man åtminstone hjälpt till att trötta ut motståndarnas hjälpryttare, en nog så viktig ingrediens i cykeltaktik. Utan attacker blir det inte mycket till cykeltävling.

Det eller de lagen som är favoriter brukar ofta få ta ansvar för vad som sker i klungan. En typisk taktik för ett lag som vill hålla ihop tävlingen fram till backarna i Åre, kan vara att släppa iväg en liten grupp på några få cyklister. Då kostar det inte så mycket att hålla dem på ett behagligt avstånd och sen köra in avståndet mot slutet. Så länge bara högst 2-3 man går loss släpper man det, men så fort fler försöker ansluta kör man in det. Sen blir det nya attacker igen. Och så kan det hålla på ett tag. Ibland kan det gå uppemot en timme innan klungan ”släpper” iväg rätt utbrytning. Ofta är det relativt många som är sugna att gå med i ”morgongänget”, så det är inte alltid så lätt. Man kan behöva testa och gå med i många utbrytningsförsök innan man lyckas. Har man otur eller är segstartad kommer man kanske inte med trots några helhjärtade försök där man tar i allt vad man orkar gång på gång.
För lagen som vill kontrollera fältet gäller sen att när väl gruppen har gått iväg, så släpper man dem på ett så pass långt avstånd att det inte är lönt för motståndare att försöka med nya attacker för att överbrygga gapet och gå ikapp dessa, och därmed blir det lugn och ro i klunga. Sen kör man sakta men säkert in utbrytarna när det behövs mot slutet av etappen. Lag som har samma intressen kan mycket väl gå ihop för att kunna agera kraftfullare, oavsett om det gäller en defensiv eller en offensiv taktik.

Dags för start ute på Frösön.. Cyklisterna som har till uppgift att vara aktiva i början,
gör sig redo för attacker, så fort kommissarien trycker på gaspedalen
och vinkar med flaggan.

Laget som jag själv tävlar för EPIC Mölndal har på en sån här tävling relativt stora förhoppningar på Jimmy Rönn, en i cykelsammanhang stor cyklist, 81-82 kg, men som trots sin storlek klättrar ganska bra och dessutom kan det här med tempo. Är man stark på tempo klarar man sig ofta rätt bra på backtempo också. Etapploppet bör passar honom fint. Topp 10 är en realistisk målsättning bedömer vi. Vi andra ska backa upp i den mån vi kan och det behövs, och även ta våra egna chanser när det passar. Enda oron är att Jimmy är lite lätt snorig. Det går att tävla men om det känns ok vid full gas är svårt att säga. Efter etapp 1 vet vi mer. Taktiken för dagen är ganska enkel. Jimmy ska ha en bra position in i den branta Granenbacken, etappens absolut mest kritiska punkt. Vi är 6 man till start så vi har både kapacitet att försöka få med någon loss tidigt och samtidigt avsätta några att dra fram Jimmy inne i Åre. Andra goda klättare i laget, som Renhage och Brengdahl, ska hålla sig så nära täten som möjligt för att också komma långt fram när det drar ihop sig. Ju fler som kommer över Granenbacken med täten desto bättre. Det kan t.o.m. för vissa som har svårt att ta sig fram i vanliga fall, vara bra att få i uppdrag att hjälpa en ledare, och på så sätt själv komma långt fram. Ibland är det bättre att ta lite vind och sitta rätt, än att halka för långt bak för att man tvekar eller vill spara kraft.

Mikael Andersson, soloutbrytare mellan Östersund och Åre (där han också är bosatt),
på jakt efter poäng i spurt- och bergspristävlingen.

Hemmalaget ÖCK med profiler som f.d. Team Crescent åkaren och numera multisportaren Mikael Andersson och tidigare nämnda David Ekholm, vill säkert vara med och synas idag. Ekholm gjorde redan under gårdagens prolog en fin insats och blev 4:a, och efter någon halvtimme har Mikael, inte helt oväntat kommit loss. Flera lag har försökt komma iväg men i slutändan blev Micke allena. Oddsen att hålla hela vägen är små, men han behöver i alla fall inte kriga om priserna längs med vägen. Lite konstigt kanske att inte fler lag försökte jobba hårdare för att komma loss, och vi i EPIC lyckas inte heller få med någon. Inte mycket till press på Cykelcity än så länge. Micke håller fram till första bergspriset och på vägen tar han även det första spurtpriset.

Lucas Persson attackerar upp mot första bergpriset.

Vid första bergpriset märker de som är osäkra på formen lite hur benen känns. Det är nu inte så många mil till Åre, och attackerna avlöser varandra igen. Hade man inga bra ben i första bergpriset, kan det visserligen lossna till man kommer till Åre, men man kan också testa sin lycka redan nu. Både Erik och Brengdahl är nu med och försöker komma loss av den anledningen. Men klungan förblir samlad. Cykelcity, som har så många starka klättrare, vill att det ska vara samlat till Åre, för att där sätta in stöten, kan man tänka sig.


Alla med lite erfarenhet av landsvägstävlingar och som studerat vägsträckningen och banprofilen, har säkert uppmärksammat att dagens mest kritiska punkt är ingången till Åre och Granenbacken. Har man inte en bra position in i Åre och den 300 meter långa backen, kan mycket väl tävlingen vara förlorad. Man kan inte vinna i Granenbacken, men väl förlora! Det märks också på klungan när den närmar sig Åre i full fart utför, ner mot centrum. Skuldra mot skuldra i 70-90 knyck, alla är på helspänn. Hjälpryttarena gör vad dom kan för att hålla sina kaptener så nära fronten som möjligt utan att ta vind. Klättrarna och kaptenerna funderar, känner och hoppas att benen ska kännas bra. Det går fortare och fortare, många vill avancera och det enda sättet att behålla sin plats i kriget om rätt position, är att hålla riktigt hög fart.

På väg in på den knixiga delen strax innan Granenbacken. Cykelcity, Borås och Moren i täten. Jag syns längst till vänster,
direkt framför Erik och Jimmy. Om 1 min börjar stigningen.

Erik och jag drar fram Jimmy så långt som möjligt. När vi svänger ner och in i Åre ligger jag bland de främsta med Rönn på rulle, och in i roten på 18% ligger Jimmy precis där han ska. Ett bra dagsverke tycker jag själv, och kan nöjd växla ner, slita mig över branten bäst jag kan och sen rulla i mål. Jag är rätt trött i benen och det är ganska tufft att bända sig över den stigningen mitt i centrala Åre, även om jag kan hålla igen. 2011 kommer en av etapperna att avslutas med två gånger uppför Granenbacken, med målgång på toppen, det blir häftigt det! Både för cyklisterna och publiken!

Mållinjen för flera denna dag är just inne i Åre. Har man levererat sina bästa klättrare till en bra tätposition där, kan man sen lugnt slå åt sidan och rulla i mål. Är ens uppgift att vara hjälpryttare och inte heller är så stark i backarna, finns det ingen anledning att pressa sig hela vägen upp till målet i Copper Hill, bara för att komma i mål i en andra eller tredje klunga. Bättre då att spara sig och börja återhämtningen inför nästa etapp, det är ju som man brukar säga en dag imorgon också (man får vara ett antal procent efter segraren för att få starta nästa etapp).

Ingången till Granenbacken. Jag och Erik har precis lämnat av Jimmy Rönn i spets (till höger).
Att det är viktigt att ligga långt fram visas även av kraschen som syns mitt i klungan.

Där framme fortsätter tävlingen. 18% är så tufft att klungan splittras rejält. På toppen kommer det grupper med högst 5-8 man åt gången. De 15-20 som bildar tätklungan efter backen, kommer klungan aldrig mer ikapp. Bergspriset tar Lucas Persson, och i ingången till Copper Hill solokör han fortfarande där framme. Jimmy sitter med i tätgruppen, skönt, men tyvärr ingen annan från Mölndal. Renhage är inblandad i en krasch längre bak i klungan och Brengdahl får punktering.



En bit upp i sista backen, Jimmy börjar få problem att följa de bästa.
Dom går precis in på de sista 2 km, där gruset börjar. Foto: L Nordström.

Även om man inte har lika mycket nytta av att ligga på rulle i uppförsbackar, så har det viss nytta. Något som man kanske inte tänker på (om man ser Tour de France eller liknande på TV) är att det kan vara ganska rejäl motvind i backar också. Cykelcity har en man loss, och behöver inte ta ansvar i klungan. Andra får ödsla lite mer krafter på att jaga, medan dom ligger på rulle. De starkaste hjälpryttarna får göra jobbet de första km i backen, för att bädda för attacker från ledarna närmare målet. Denna dag är det det unga norska stjärnskottet Aasvold som vinner strax före Moren och Balck. Etappen tar strax under 3 timmar för de bästa. Jimmy tappar 1 min på de främsta, och blir 15e man på etappen, men det är relativt små marginaler fram till en topp-10 placering.




Dom avhängda. Jag själv, en norrman, och tidigare utbrytaren Micke gör sällskap
upp för Copper Hill. Även för svansen känns det lite häftigt med långa stigningar och
en helikopter som följer loppet! Foto: Nordström.

Det har varit en tuff avslutning, men redan om några timmar ska många maxa ur sig totalt igen, denna gången upp till Ullådalen, ett bergstempo (enskild start) på 7,7 km med start nere i centrum. Uppe på Cooper Hill är det därför snabba ryck. Det brådskar lite extra då det börjat regna. Snabbt ombyte till någon torr undertröja, regnjacka på och sen rulla av benen lite, samtidigt som man gärna snackar av sig lite från etappen som varit. Det finns alltid många berättelser från ett lopp. Därefter direkt till hotellet för återhämtning.

Forts följer..




Etappsegraren från Norge, flankerad av ToJ ledare Anders Bromée och podiumflickor.



Snabbt ombyte uppe vid Copper Hill för EPIC Mölndal. Det har börjat regna och det gäller att snabbt byta om, rulla av benen lite och sen ta sig till hotellet så fort som möjligt. Om några timmar är det ny uppladdning och uppvärmning inför bergstempot. Foto. Nordström.



Tour of Jämtland del 1 prolog

Betraktelser inifrån klungan 2010

Cykelcity med U23-mästaren Ahlstrand i spurttröjan och Landsström i spets kontrollerar fältet. Längre ner syns Cupledaren Olsson Motala i gult. En bit längre ner till höger "gästen", den cykelintresserade världstjärnan Northug i vitt. Nästlängst till höger EPICs Rönn.

Genom ett samarbete med Tour of Jämtland kommer jag under 2011 att ge träningstips på deras hemsida, samt skriva lite om hur det är att tävla på landsvägscykling. Det kommer att ske genom betraktelser från förra årets upplaga. I fyra delar ger jag en inblick i  hur det kan gå till på ett lopp som ToJ. Det finns en kompimerad version i Tour of Jämtlands egna magasin som kommer ut i både Sverige och Norge (även som bilaga i Kadens). Här på bloggen kan man läsa den långa versionen.

Inledning
Med Tour of Jämtland fick svensk tävlingscykling något så unikt som ett etapplopp i fjällen med klättringar på flera kilometer att betvinga. Då den även ingick i Sverigecupen höjdes dess status ytterliggare. Det var därför med stor nyfikenhet och spänning som den svenska elitklungan (tillsammans med en del norrmän) for upp till Östersund i början på augusti 2010 för den inledande prologen. Därefter väntade tre tuffa etapper på två dagar innan segraren skulle koras.

Ett etapplopp har flera tävlingar i tävlingen. Beroende på vilket lag man har, gör man olika prioriteringar. Alla tävlar inte om att vinna sammanlagt eller göra en bra sammanlagd placering (köra för totalen). I flera utav lagen kanske målet snarare är att köra om en etappseger eller vinna spurttröjan. Vissa cyklister är hjälpryttare, andra ledare. Några har kanske t.o.m. som mål att tävla igång kroppen igen efter ett tävlingsuppehåll i juli. Cyklister tycker ofta det är utmärkt att komma iform med etapplopp.

Blivande segraren Sebastian Balck
står redo på startrampen.

Cykel på den här nivån handlar om lagarbete. Ofta måste man ”offra” vissa för att lyckas med någon annan. Om exempelvis en cyklist ligger bra till sammanlagt, kan de andra behöva offra sina egna chanser till framskjutna placeringar. Detta är något helt naturligt i landsvägscykling. Beroende på banprofil behövs olika typer av cyklister för att kunna vinna. I ToJ är det helt klart så att de lagen som har bra klättrare (cyklister som kör bra uppför längre stigningar) kommer att slåss om slutsegern. Storfavoriter till de översta platserna är Sveriges starkaste lag, Team Cykelcity. Andra som kan blanda sig i den absoluta tätstriden är det norska stjärnskottet Ola Lorentz Aasvold och kanske någon mer från Trondhjems unga lag, U23:an Kristian Forbord CK Nor, och svenska åkare som Cupledaren Michael Olsson, Motala, och Patrik Morén från Vallentuna. Lars Andersson, Örebro, tillsammans med Boråsarna Joakim Åleheim och Henrik Åbom, Jacob Södergran från Hymer, och vår egen Jimmy Rönn, bör kunna vara med i kampen om en topp-10 placering.

Förberedelser
För de allra flesta är det en lång resa till starten på touren i Östersund. Vissa flyger upp, andra tar tåget, men det stora flertalet åker bil eller minibuss. Det är mycket packning som ska med, speciellt när det är etapplopp, och man ska förflytta sig från en ort till en annan. De flesta lagen har två-tre ledare, en bil och en minibuss, för att få hela serviceapparaten att gå runt.

En cyklist vill sällan vila helt de närmaste dagarna innan viktiga lopp, och med en lång resa i benen krävs det lite planering för att både vara pigg och utvilad och samtidigt ha Benen som svarar när man ska köra hårt. För prologspecialister (2-6 min korta tempolopp), eller för den som satsar på totalen i cupen, är det extra viktigt att benen svarar från start. Ett exempel på hur de sista dagarna kan se ut:

lördag      kortare hård träning 3 timmar eller tävling
söndag    lång hård träning 4-5 timmar, eller tävling
måndag   vila eller kort lätt pass
tisdag      3 timmar lätt träning
onsdag    bilresa upp till Sveg, ev 1 timme cykel vid ankomst för att trampa ur kroppen
torsdag   1-2 timmar cykling på morgonen, därefter sista bilfärden till Östersund. Incheckning och vila.


Nordic-Eco Vallentuna på torget under prologen. Patrik Moren, en av favoriterna, värmer upp på trainer.

 På torsdag kväll drar det sen igång med den häftiga och publikvänliga prologen mitt inne i centrala Östersund. På fredagen börjar det sen ”på riktigt” med en mycket tuff dubbeletapp. Tävlingen kan mycket väl avgöras då. Första etappen har en dramatisk och knixig ingång i Åre, följt av den branta Granenbacken med konstant 18% lutning i några hundra meter, innan man åker upp till Cooper Hill, en ca fem km lång stigning, med grus de sista två. Därefter får cyklisterna några timmars vila och återhämtning innan det är dags för nästa utmaning, ett bergstempo upp till Ullådalen med början vid ICA nere i Åre Centrum, en sträcka på knappa 8 km. Sista etappen är även den riktigt häftig, då man ska starta i Trondheim och ta sig 214 km tillbaka till Åre via ett antal bergspris.

Peter Eriksson, Fredrikshof CK, dundrar iväg på kullerstenarna.

Prologen
Prologen sker alltså mitt inne i centrala Östersund. Ett tillfälle för publik att se hela startfältet susa förbi, en och en. Det är en varm härlig kväll, och jag själv njuter av stunden med vackert väder, cykla med lite kläder på mig och lite nya vyer. För mig själv är prologen ett sätt att få trampa ur kroppen rejält inför kommande etapper. Som småbarnsförälder och egen företagare har jag sällan möjlighet till det där lilla extra vad gäller träning och återhämtning. När jag väl är iväg på tävlingar njuter jag ofta av att jag kan koppla bort allt annat och bara fokusera på cykel, mat och vila.  Jag värmer upp med Brengdahl genom lite sight-seeing i stan och på Frösön. Sen tar jag det något kontrollerat under den första kurviga delen av prologen, för att nästan ta i allt vad jag orkar under andra halvan. En gång på Hammarö 3-dagars, Jämtlands motpol (3 dagars pannkaksplatt etapplopp), genomförde jag ett liknande inledande lopp lite halvhjärtat, och blev tok-sist med 30 sek till nästsiste man, så självklart tar jag i rätt rejält ändå för att ”bara” komma 20 sek efter segraren. 20 sek som sen är en hel evighet i sig, men den typen av avstånd blir det lätt när man inte är prologspecialist och inte behöver vända ut och in på sig själv.

Man kan kanske tycka att en kort prolog inte borde spela så stor roll i slutändan, när man ska köra ett så tufft lopp som ToJ är, men faktiskt så kan några sekunder på de här kortare etapploppen avgöra ett par placeringar. Dessutom ingår som sagt ToJ i Sverigecupen där är striden tät, och det delas ut poäng på varje etapp, så det gäller för många att tagga upp sig rejält.

David Ekholm, hemmaklubben Vertex, på väg mot mål på prologen inne på torget.

Tagga upp sig är verkligen rätta ordet. Ska man köra riktigt bra på en kort och dessutom knixig prolog, gäller det alltså att tagga till rejält, för annars tappar man lätt några sekunder i onödan. Runt omkring torget och Clarionhotellet där cyklisterna bor, värms det därför upp rätt rejält på vissa platser, främst i skuggan. Vissa tycker om att snacka av sig lite nervositet, medan andra gärna går in sig själva, kanske lyssnar på musik, där dom sitter på sin trainer med stegrande puls. Fast att tävlingstiden bara är några få minuter, blir det en hel del cykling ändå, med uppvärmning och nedvarvning. Ju kortare tävlingstid desto längre tid för uppvärmning behöver man.

Segraren efter prologen, Team Cykelcitys Sebastian Balck.

I EPIC Mölndal hoppas vi denna dag att både Erik Saeden och Jimmy Rönn ska göra bra ifrån sig. På ovan-nämda Hammarö tidigare i år, blev dom tvåa respektive femma med hela eliten på plats, så förhoppningarna är inte obefogade. I slutändan blir Jimmy sjua och Erik besviken på trettonde plats. Det är i alla fall glädjande att Jimmy bara tappar 5 sekunder trots sin förkylning. Sebastian Balck från Team Cykelcity vinner etappen, och närmar sig därmed Sverigecupledaren Michael Olsson från Motala. David Ekholm, skidskytten som sadlat om ”i dubbel bemärkelse” och kör för hemmaklubben Vertex, gör en fin prolog och blir fyra. Det är alltid bra för intresset och kul när det går bra för hemmaklubben! Det som återstår av kvällen vigs åt mat, vila, ev. massage och taktiksnack. Imorgon gäller det. Jag skulle tro att de flesta svenska elitcyklister tycker att det ska bli riktigt häftigt att tävla imorgon!

Cykelcity i Wendes!



Rönn står som segrare efter en tuff helg. Flankerad av tvåan Petter Persson Nordic-Eco, och trean Joakim Ålehil, Borås. Fyra blev hemmasonen Christian Gustavsson från mitt gamla lag EPIC Mölndal. Riktigt trevligt!! Foto: C Rose.

 Helgen som gick var verkligen en segerrik helg för Cykelcity. Medan Michael Chauner vann i Belgien, lyckades de enda andra  två som tävlade av teamet, Jimmy Rönn och Christian Bertilsson, vinna Wendes 2-dagars.

Själv var jag mycket imponerad av Jimmy och Christian, som utan alltför många års rutin av landsvägscykling, genom hårt arbete och bra koll på taktik och vilka motståndare man kunde resp inte kunde släppa iväg, lyckades få till bra slagläge inför tempot. Och trots mycket arbete på tidigare etapper kunde sen Jimmy vinna både tempot och sammanlagt. En eloge till CKC4 för en så sån stor satsning på tävlingen denna helg, med en vinstsumma på hela 10.000 kr. Hoppas fler kommer dit nästa år!

Otursamt för drabbade cyklister och arrangör mfl blev samtalsämnet denna helg mest incidenten mellan vad jag förstår var Simon Widå och Cup-ledaren Edvin Wilson, men som också drabbade Andreas Carenelli. Med några få varv kvar neutraliserades GP-loppet och de två sistnämna fick föras till sjukhus (bla nyckelbensbrott). Eftersom jag inte var där, ska jag inte spekulera kring händelsen, men jag hoppas verkligen att det utreds noga!

Pallen sammalagt senior: Zetterstarnd CC Vet tvåa,
efter Mumiens Johan Olsson. Foto: C Rose.




Till sist var det även glädjande att se Mattias Zetterstrand, går från klarhet till klarhet. Seger i H40 tempot i Örestad, nu tvåa sammanlagt i seniorklass (endast slagen av urstarka Johan från Mumien). Ödmjuk, seriös, talang! Synd för oss han ska köra i sub7 istället för MAS-gänget på Vättern.

Apropå Zetterstrand (idag 14 maj) fick jag precis veta att han hade snabbast tid av alla på Vincos tempo i Ystad! Före Glenn Dahl och ovannämnda Johan Olsson.

Success in Belgium!




Chauner wins kermesse in Brugge-Dudzele

 För knappt ett år sedan inledde jag ett samarbete med den amerikanske cyklisten Michael Chauner, som jag skrivit om vid tidigare tillfälle. Han har genom kontakt med Aike, redan kört en del med Cykelcity och varit över här i Sverige. Träningen har varit lyckad och han avslutade förra säsongen starkt, och har i år radat upp flera toppplaceringar och några segrar!

Här följer en berättelse av honom själv från helgens Kermesse lopp i Belgien! Den är skriven till kompisar i USA men jag frågade om det var okej att publicera den, då den var så välskriven. Varsågoda!

Welcome to cycling heaven
With a rigorous phase of base training and early season racing under my belt in the US, I am now back overseas and finally ready to roll up to the start line with the top riders from around the world in the lion’s den of cycling – West Flanders, Belgium. Greeted by unusually sunny skies for this time of year, I arrived in a petite village outside Waregem at the house of Team Cykelcity’s soigneur, Joost Debrouwere.

Entrenched amidst a labyrinth of roads you might have seen on TV in races such as Paris Roubaix and Tour of Flanders, Joost’s house is located in the planet’s heart of cycling. Within fifty kilometers of my first day’s training, riders from the Belgian national team, continental squads followed by team cars, and an assortment of amateur racers whizzed by along the small, ripped up wagon-trails they call roads in these parts. I was able to find my way down to the Roubaix velodrome and experience the well manicured “holy ground” that has seen some of the world’s greatest cycling battles for over 100 years of consummating the Hell of the North.

Joost and his wife Marlene have been housing riders for 30 years. They have taken care of athletes from Great Britain, Australia, Bulgaria, Lithuania, New Zealand, and now America with my recent arrival. Their household walls are plastered with pictures and memorabilia from cycling’s biggest races and the place even has a faint scent of bike racing from the “Souplesse” brand massage oils and liniments Joost insists on using for massage.

An American Surprise
Belgium as a country is strewn with hundreds of small villages that can best be described as rural sprawl. Beaconed by a church steeple, the center of each town is only four or five kilometers from the next one, separated by cow fields containing capillaries of farm roads no more than eight feet wide. Historically, each of these small villages hosted its own festival, or kermesse, throughout the warm months characterized by a carnival, music, and a bike race. Over the years, the weekend’s festivities became overshadowed by the competitions as cycling continued to grow dubbing the races “kermesses”.

All approximately 120km in length, the elite kermesses are open to amateur riders and start and finish in the town center before meandering through the narrow back roads and returning after a 5-10km lap. With the amount of racing available, riders from around the world come to compete in the renowned circuit.

As a junior and espoir 2004 and 2005, I came to Belgium and was fed to the lions in the kermesse scene and never finished better than 49th. A victim of the “kermesse lords”, or sandbagging pros who work the circuit collecting bets and coercing others out of victory, I was usually spit out the back within 20 kilometers as the races all begin at blistering speed and whittle down to a breakaway of hustlers I never thought I could be a part of.

Today’s race had 158 starters and I rolled off the line in about 130th. A more docile start than expected allowed me to weave through the gigantic bunch and nestle myself in a front row seat by the end of the first 8km lap. Powerful gusty wind hit us in the face as we left town each of 15 times into the maze of narrow cow paths that connected us to the wide avenue that shot us to the finish with the wind at our backs.

On the third lap, small attacks from one to two riders at a time did little to dent the armor of the massive field, but when combined, a small but powerful group appeared to be forming just in front of the pack. In the tailwind, I followed a rider out of the bunch whose open mouth, bent and swaggering elbows, and thickly greased legs, told me that he was either on a mission to cross the gap to the leaders or desperately outrunning a tornado behind him. It was in fact lightning behind him, PA Lightning to be exact,  and I muscled the rest of the way across to the now ten man group alone and began rotating with the leaders.

The laps were ticking off steadily and after we were comfortably out of sight from the peloton, I began sizing up the competition in the breakaway. A former Belgian champion who had the look of a sprinter by the size of his tree trunk legs and massive pulls and a 37 year old British pro rider, Hamish Haynes, who was driving the break appeared to be the strongest. Starting with three laps to go, Joost screamed to me from the side of the road, “Number 19!! Number 19!!” tipping the British pro for the win. Taking the hint, I slid onto his wheel as we entered the last lap to the unforgettable ringing of the bell and “Laste ronde! Laste ronde! Laste ronde!” bellowing from the Flemish announcer in front of the town’s populous of cycling enthusiasts.

The speed decreased on the final lap and I kept my cool without saying a word or holding any sort of revealing expression on my face. The less information you give to the others, the bigger a question mark you become to the ringers who ride these races on a daily basis.

My legs felt powerful and I stayed alert and glued to #19’s wheel as we rounded the final corner with 3km to go into the tailwind. A wiry Johan van Summeren lookalike made the first move and jumped away as cat and mouse began with the remaining nine. Hamish was on the front and moved to the right side with the cheeky American clung to his wheel. Out of frustration and understanding he smirked at me and at the same moment three others launched from the left side of the road. Now off the back, I won the battle of patience as Hamish finally put his head down and started riding towards the four leaders. As he made motion for me to come through now halfway to the first chase, I came through hard and noticed his front wheel was disappearing as I looked down with 2km to go.

I quickly closed the gap on the next three riders and knew I was committed. They missed the train as I took to the opposite side of the road with my sights locked on the wavering leader. He was the ideal springboard to launch me into the final minute of the race.

Now alone in front, I had an opportunity to do something I could only dream of before this. Racing in Europe has had a mystical allure to me that I always wanted to do successfully but never had until this moment. “Holy shit!” was what it translated to in my head. My elbows were bent, the pain was unbearable, and my eyes were longing to see the barricaded stretch of road that signified 200 meters to go. When it came, I did a final shoulder check but already knew there was no speed high enough for the break to catch me.

I had time to salute the crowd along the entire home straight, with shock as my biggest emotional companion. Winning a sprint feels great, but riding home alone in front of a silhouette of a fighting mass was the best way to earn my first international victory.
Joost was amazed as he greeted me with open arms after the finish line. Not expecting a win to come so soon, or at all, he had not prepared the towels and clean jersey to wear to the podium. Still in utter astonishment, I rolled back towards the announcer’s stage to be overwhelmed by congratulatory handshakes from the Flemish townspeople who were curious to see who the new American in town was. Flowers, a large glass trophy, more handshakes, and three kisses from the hefty Belgian podium girl summed up the awards ceremony.

The moment of the day came in the parking lot when an aged Belgian hobbled over to our car and uttered a few quiet words to Joost in Flemish before shaking my hand. With 12 laps to go, the old man wagered an undisclosed sum of Euros on the American and was grateful that he was a winner as well.

Next report coming soon. From Belgium,
Michael Chauner

Cykelvasalägret blev en höjdare!

Isak Strömberg, tränare på Cykelgymnasiet i Vansbro, tillsammans med Team Kalas Magnus Darvell och Mattias Nilsson.

Mats Slorfelt, Enervit, var initiativtagare till det första Cykelvasalägret någonsin. Med Fredrik Ericsson i spetsen som kapten, och med ett helt gäng ledare med sig, fick både vi som ledare, alla leverantörer och deltagare några mycket trevliga dagar i Torsby.

Det var minst sagt hög standard på instrukörerna! Förutom Fredrik själv fanns Emil Lindgren, Team Kalas trio Magnus Darvell, Matthias Wengelin, Mattias Nilsson och Isak Strömberg. Även jag själv och Peter Vingstedt kunde bidra med ett och annat! För att krydda till det var även f.d. skidskytten och numera cyklisten David Ekholm med. Tillsammans med sin kända fru Helena och Mats Slorfelt stod dom dessutom för ett trevligt och avslappnat samtal kring motivation på fredag kvällen.

David och Helena Ekholm för ett samtal kring träningsmotivation med Mats som moderator.

Mats själv och Rabobank-proffset Emil Lindgren.

Lägret bjöd på alla former av teknikträning man kan tänkas behöva, till olika typer av fysiska moment, näringslära och mek-kurser. Omkring 80 pers var det som delades upp i 4 olika grupper beroende på sin tekniska nivå och fysiska status.

Som om inte det var nog så inleddes hela lägret med en intressant introduktion och vision av självaste Vasaloppschefen Jonas Bauer, och senare under lägret kom även banchefen och berättade om de 9 milen, och hur de växt och växer fram.

Boende skedde inne på området där även skidtunneln ligger, Torsby Sportcenter, och bjöd på fin terräng för både lättare och mer avancerad mtb-träning. För egen del, som inte har så bra teknik på en mtb, uppskattades även de fina grusvägarna runtomkring Torsby! Att det fanns avancerade bansträckningar vittnade inte minst det publikvänliga och uppskattade Torsby Grand Prix om. Till åskådarnas jubel demonstrerade de snabba och proffsiga tävlingsåkarna (inkl förbundskaptenen) hur man hanterar svåra uppförs- och nerförsbackar genom att köra två små tävlingar!

Flera leverantörer var plats, däribland Craft, Shimano och Trek. Jag hade äran att få testa en 29a från Trek, och jag kan inte annat än instämma i lovorden för 29 tummarna! Det kändes som om cykeln nästan svalde alla hinder av rötter och stenar.

Det var trevligt att få ha varit med på detta, och jag tyckte det kändes som om alla andra också, oavsett om man var ledare, leverantör, nybörjare eller avancerad, tyckte detsamma.

För egen var det även ett tillfälle att träffa de här mtb-killarna som jag sällan möter eller hinner prata med annars. Lindgren, Darvell, Nilsson, Wengelin, Strömberg, Ericsson (och lvg:aren Vingstedt) var alla riktigt sköna att "hänga med".

Efter Darvells devis "ska det va, så ska det va" blev det ganska mycket "socker" konsumerat på fredag kväll!
Och berättelser och skratt. Jag hade t.o.m. värk i käkmusklerna när jag gick och la mig!

Intervju: FK Fredrik Ericsson del 2

Fredrik, här i egenskap av Förbundskapten (FK) för mtb!

Reck - För att haka på där vi slutade i första delen, nämligen rollen som FK. Hur trivs du med rollen som FK?
(En FKs lott är ju oftast att man inte jobbar kontinuerligt med utövarna, till skillnad för hur du gör som tränare i ditt företag eller en som är tränare i en klubb. Man har ett mer övergripande grepp som inte bara omfattar träning.)
FE - Rollen som FK är ganska mycket administratör och reseledare, särskilt i en liten idrott som cykel. Dessutom är budgeten den absolut största begränsningen i verksamheten, så det är mycket vändande på kronor och funderande över hur man få med sig så många cyklister som möjligt utan att göra landslagsresorna så "budget" att det går ut över prestationerna. Under första året gick jag på ett par rejäla minor gällande boendet, bl.a. första natten på VM-resan.

Sen är det aldrig särskilt angenämt med laguttagningar eftersom det alltid är de som kommer att vara missnöjda hur man än gör. Många hade varnat mig för att detta ofta leder till obehagliga relationer med andra, men hittills har jag klarat mig från allt för sura reaktioner. Det är ju å andra sidan fullt förståeligt att idrottare blir oerhört arga och besvikna om de jobbat mot ett mål under lång tid och anser sig vara värda en plats och sen är det någon annan som sätter stopp för detta.

Reck - Du har väl inte heller så mycket tid för landslaget väl? 25% eller?
FE - Under 2010 hade jag 25%, men fr.o.m. 1/4 2011 är tjänsten på 50%. När man tar en sådan här tjänst bör man vara medveten om att det sällan bara blir så lite som tjänsten anger. Det finns hur mycket att göra som helst, så det gäller hela tiden att prioritera vad man lägger sin arbetstid på.

Reck - Om du hade haft mer tid, vad skulle du då satsa på tror du?
FE - Noggrannare förberedelser inför all verksamhet, men framförallt mästerskapen, t.ex. rekningsresor, planering, packning etc. Jag skulle även lägga mer tid på att ge tydligare riktlinjer och information till landslagscyklisterna.

Reck - Cykelvasan blev en succé redan första året det arrangerades. Du var där... hur var det?
FE - Jag var inte med första upplagan men väl under 2010. Det man kan säga är att Vasaloppsorganisationen är intrimmad, proffsig och har helt andra resurser och kontakter än andra MTB-lopp i Sverige. Detta gör att arrangemanget håller en helt annan nivå än i princip alla andra. Det rör saker som kringarrangemang, logistik, mat/dryck samt mediaexponering och image, vilket förstås uppskattas av deltagarna...

Reck - Redan nu är 6000 anmälda och det är fullsatt till årets lopp. Jag antar att detta skulle kunna ge ett uppsving för mtb i framtiden?!
FE - CykelVasan har absolut potentialen att vara motorn i ett ökande intresse för MTB-sporten i Sverige. Det gäller dock att vi inom "sportens organisation" (förbund, klubbar, andra arrangörer och kommersiella aktörer) skapar de rätta förutsättningarna för människor att ta steget från "att prova CykelVasan" till att bli inbitna MTB-cyklister.

Fredrik Ericsson i spets under Cykelvasan 2010. Foto: Jahn Ekman.

Reck - I Norge är ju många långlopp enklare rent tekniskt, är det vägen att gå för att göra loppen mer attraktiva för den breda massan?
FE - Det är en väg för att göra MTB-cykling mer tillgängligt eftersom kan fler klara av att cykla en bana så ökar andelen människor som kan prova sporten. Men man ska heller inte glömma att en rätt betydande andel som kan tänka sig att hålla på med MTB söker precis det motsatta, d.v.s. vill ha utmaningen av svår terräng, både i form av långlopp och friåkning/downhill.

Reck - Du ska vara (en av de) huvudansvariga på Cykelvasalägret i Torsby i början på maj, ett läger som har samlat mycket av gräddan av mtb-eliten som instruktörer. För vem riktar sig detta? På en skala från 1-10 där 1 är nybörjare och 10 är svensk elit, vilka grupper passar det här lägret?
FE - Som vanligt är det väl "medelcyklisten" 4-7 som har mest utbyte av ett sådant läger, men jag tror också de som är nybörjare kommer att lära sig väldigt mycket även om de kanske missar vissa saker p.g.a. för låg kunskapsnivå.

Reck - Vad kommer det att erbjudas på lägret?
FE - Den delen som jag kommer att hålla i kommer innehålla fysisk och teknisk träning samt föreläsning om träning och förberedelser.

Reck - Kan vem som helst klara av Cykelvasan om man tränar lite? och behöver man köpa en värsting-mtb för att klara det?
FE - Vem som helst är väl kanske att ta i, men de flesta som är normaltränade skulle inte ha några problem att genomföra loppet med lite mountainbiketräning innan. När det gäller cykel så tror jag faktiskt att man kan genomföra loppet utan större problem på en vanlig 3 växlad damcykel, men sen blir det ju roligare och roligare att köra ju bättre material man har. Skulle jag rekommendera en nybörjare som ska köpa en cykel inför CykelVasan skulle jag säga "köp en cykel från något större märke för ca 15000kr".

Reck - Även du har ju nu kört Vätternrundan! Hur gick det för dig och er i den s.k. sub7 gruppen med bas i Fredrikshof?
FE - Vätternrundan var roligare än jag trodde den skulle vara. Tyvärr nådde vi inte målet i SUB7-gänget förra året utan kom 7 minuter för sent till Motala. Dels körde vi inte tillräckligt fort, men hade även otur att drabbas av två vurpor och genomförde även ett mycket oorganiserat piss-stopp. I år tror jag dock att vi kommer lyckas eftersom vi har fjolårets erfarenheter med oss och en på pappret klart starkare grupp.

Reck - Kommer det att bli ett VR för dig 2011 också?
FE - Ja, men nu är jag ytterligare ett år in i min "motionskarriär" så vi får se hur pigg jag kommer vara den här gången runt sjön...

Reck - Vad är dina tankar kring vad som krävs för att ett gäng ska komma under 7 timmar? Vad är nyckeln till framgång?
FE - Det bästa är nog att vara ca 15 åkare som är jämnstarka och samspelta i lagtempokörningen. Sen är det även viktigt att hela tiden fylla på med vätska och kolhydrater redan från början av loppet.

Reck - Hur fort måste vi i MAS-gänget köra för att slå er i juni?
FE - Under 7 timmar!

Reck - Tack då, igen, för din tid! Vi ses i Torsby nästa vecka!
FE - Tack själv!