onsdag 1 september 2010

En coachs vardag

När jag bestämde mig för att börja blogga, var det främst för att berätta om hur jobbet som tränare och coach kan vara. Efterhand som tiden går hoppas jag därför kunna skriva en del intressant inlägg kring detta.

Idag tänkte jag ta upp ett ämne som skulle kunna ha rubriken "Glädje och sorg". Sorg är kanske ett lite väl starkt ord, knäckt eller besviken lämpar sig nog oftast bättre. I alla fall, som i övriga livet, kommer man som idrottare och hela den stödapparat som finns runt denne, att vara med om både positiva och mer negativa upplevelser. Som tränare är det av förståeliga skäl lättare att hantera glädje och framgång, än det är att jobba med besvikelse. Det kan vara besvikelse över en laguttagning, sjukdom som förhindrar någon årets höjdpunkt, uteblivna resultat...listan kan göras lång.

Oavsett om man jobbar kring något framgångsrikt eller en motgång, är det viktigt att försöka analysera det som ledde fram till resultatet, för att veta hur man ska göra, eller inte göra, nästa gång. Ett inte alltid lätt jobb, då det är mycket komplext, och det är mycket svårt att veta vilka faktorer som påverkat hur mycket. Men, man granskar och värderar och förhoppningsvis blir man klokare!

I mitt jobb som tränare har jag nästan alltid tid att enskilt jobba med respektive klient kring sånt här, men jag tänkte här ta upp en typ av situation, där det verkligen kan vara jobbigt att förhålla sig till "glädje och sorg", samtidigt. De två exemplena är från SM på tempo i år på Sollerön och cyklisterna är klienter som jag hjälpt att försöka pricka formen lite extra till just det tillfället.

Klubbkamraterna i Cykelcitys juniorlag, Jesper Spjuth och Anton Holm, båda duktiga tempocyklister, var i bra form och hade satsat lite extra på tempoloppet. Spjuth, säkert med högre förväntingar på sig än nykomligen Holm, startade först av alla. I mål skiljde det ynka 6 sek till Holms fördel som därmed bärgade guldet.


Pallen tempo SM junior 2010, guld till Holm, silver till Spjuth
och brons till Fransson. Foto Jan Spjuth

Jimmy Rönn ifrån EPIC Mölndals Elit, har ganska snabbt blivit en tillförlitlig och säker tempospecialist. Som extra fokus i år hade han valt just tempo SM. Siktet var högt inställt. Med de resultat han levererat under året var topp 5 nog en bra målsättning och en medalj inom räckhåll, tyckte vi båda. Lite i skymundan, och som inte ville ge sig, fanns en bristning/sträckning i baksidan låret. Ibland mer, ibland mindre, men det fanns där hela tiden, säkert i huvudet också. Genrep i Södertälje föll bra ut, trots känningarna, och formen var riktigt bra sista dagarna innan. Det gick verkligen fort på de sista testerna. Men, när det väl gällde SM så blev det till att åka med "riktigt pissiga ben", och då är det en pina att köra tempo och sekundrarna rinner iväg. Det där felkonstruerade nya tubdäcket som gick emot ramen gjorde inte dagen bättre heller. Han slutade 7:a (brons i lag). En vanlig Jimmy dag hade han varit med och slagits om medaljerna är jag helt övertygad om.


Jimmy Rönn. Foto Mikke Jönsson.

Glenn Dahl, även han Cykelcity åkare, fast mest i Veteranklass, klassade upp sig strax innan SM. Hans resultat var verkligen inte fy skam. Ofta var hans tider topp 3-5 i elitklassen detta året. Ni som följt hans blogg vet ju att han tränar ganska mycket, så någon oro för distansen 5 mil fanns inte. Elitgänget hade ställt över en del åkare inför linjet, så det passade bra att få in tempo-Glenn i laget. Det spekulerades en del kring målsättningar och topp 10 hade Glenn definitivt kapacitet till om allt gick bra. Lagmedalj fanns också inom räckhåll. Resultatet blev att Glenn nog, i mina ögon, fick till ett för honom nästan perfekt lopp. Glenn blev 6:a (silver i lag) och var bara 45 sek ifrån medalj, på sitt första stora SM och sin första 5-mil, helt grymt.


Glenn Dahl. Foto Mikke Jönsson.

Att glädjas åt Holm och samtidigt känna starkt med Spjuth var inte lätt kan jag säga. Inom loppet av några minuter stod man med dubbla känslor strax efter målet och skulle ta emot dem båda. Det var faktiskt lite svårt att glädjas fullt ut med Holm när Spjuth var knäckt.

Ännu värre var det när seniorerna gick i mål. Jag visste knappt vad jag skulle säga när jag mötte Jimmy efter målgång, jag var också väldigt nere och förstod att Rönn säkert skulle känna sig väldigt tom och besviken. Att då nästan samtidigt möta och gratulera Glenn och försöka dras med i den glädje där fanns, var svårare än det kanske kan verka, då jag liksom var nedstämd själv också.

Som tur är finns det oftast tid att ses och prata igenom saker senare var och en för sig, lite senare, och smälta det hela tillsammans. Just där i stundens hetta blev det mer fokus på "förlorarna" än på vinnarna, och det kan nog vara en bra prioritet för en tränare just där i ett sånt ögonblick, tror jag.

5 kommentarer:

  1. Kul läsning Mattias! Det måste tyvärr alltid finnas en förlorare när det finns en vinnare. Men när det gäller krigande i toppen är det marginaler som gör skillnaden mellan fiasko och succé. Och det är det som gör det lite kul och spännande.
    Att kunna styra över 95% kan man, men de 5% som återstår av prestationen lämnar man åt slumpen och hoppas på det bästa. Trots allt gör man ju alltid så gott man kan... Och ibland lyckas det!

    SvaraRadera
  2. Stefan Magnusson3 september 2010 14:11

    Tjena Reck,
    Kul med din blogg måste jag säga! Ja det här är inte en helt lätt situation att förhålla sig till som tränare/coach men jag anser att du gjorde rätt. En tanke som slår mig är ju en jmf med kampsporten som du ju har stor erfarenhet av, dock inte fullkontakt tror jag (jag menar näsan din är ju rak och snygga öron har du ju;)). Hur som så har jag själv ingen erfarenhet av kampsporten men att förlora där eller åka på en riktig snyting måste vara oerhört jobbigt och att då bli lämnad ensam måste vara en tio gånger värre resa än att bara förlora isig. Om du gör jmf med dina erfarenheter från den delen av ditt idrottande tror jag svaret är solklart.

    Att du sedan har flera klienter som tävlar mot varandra (tempo) eller samma dag iaf (linje) då tror jag att det är oerhört viktigt att vara tydlig med alla klienter före tävlingsdagen att så här är läget… vill tro att de flesta förstår vilken trång situation du kan hamna i. En otroligt komplex sak att förhålla sig till av många skäl och inte blir det enklare av att verka i en sport som har en stor portion laganda i sig samtidigt som den är präglad av oerhört drivna individualister! (Tror vi kan bli bättre på att prata laganda och glädjas åt varandras framgångar i större utsträckning än vi gör inom cykelsporten)

    Jag lyssnade till en präst för många år sedan och hon berättade om hur hon hade knackat på dörren till en av de drabbade familjerna i Estoniakatastrofen, en kvinna öppnade dörren och bröt ihop direkt då hon såg prästen och förstod då vad som hänt hennes man. Prästen hade suttit ner med kvinnan som grät i flera timmar och när prästen skulle gå sa kvinnan ”tack för allt fint du sagt till mig”, prästen hade inte direkt sagt ngt alls. Okej okej, svårt att jmf en så stor förlust kanske med att förlora mot en klubbkompis i tempo, historien vittnar dock om att vikten inte ligger i vad man säger utan att man finns där.

    På återhörande,
    Stefan Magnusson

    SvaraRadera
  3. Det bästa med detta, och din gärning som tränare/coach är att du finns till hands vid både framgång och motgång och på ett bra sätt kan flytta fokus och skapa motivation.

    SvaraRadera
  4. Mycket intressant läsning, Mattias.

    SvaraRadera
  5. Tack för era tänkvärda och varma kommentarer!

    Problematiken fick mig att även tänka in en situation när du sitter med dina barn eller är barntränare i nått lag kanske. En har varit bättre och kanske även gjort mål i matchen medan det andra barnet kanske inte kände att det gjorde lika bra ifrån sig.
    På vilket sätt kan man både glädjas åt det ena barnet medan det andra ska stöttas och känna sig lika uppskattat fast att det inte varit målgörare eller betydelsefull i matchen...

    SvaraRadera