En coachs vardag del 3

Återhämtningsperioden

Vid något tillfälle under ett år, brukar man ha någon form av rejälare återhämtningsperiod. För dem som tävlar mycket och delar upp året i olika perioder är detta ett vanligt och känt fenomen. Man känner att man behöver ett brejk från sin huvudidrott. Rent fysiskt brukar det handla om att man "drar ner på det", men fortfarande är något aktiv, då vi är gjorde för att röra på oss. Mentalt behövs det ofta desto mer återhämtning. De erfarenheter jag själv har från mig själv och andra, är att det är relativt individuellt hur en övergångsperiod från tävlingssäsongen till nästa års uppbyggnad, kan se ut. Troligtvis finns det lite större behov av ett rejält brejk för dem som tävlar mycket och på hög nivå, med mer krav, vilket medför ökad mental och fysisk påfrestning. Vissa tåler oerhört mycket träning, tävlingar och långa säsonger, som ibland även innebär tävling under lågsäsong (lvg-cyklist som tävlar på bana eller cross, eller t.o.m. har högsäsong året runt). Andra tåler mindre och får lära sig att hushålla mer med sin mentala energi. Nyckeln är att lyssna på sig själv och komma underfund med vad man själv behöver.

Att tävla är oftast både fysiskt och mentalt påfrestande! Foto: J Spjuth.

Generellt brukar jag tipsa folk att dra ner på antal träningspass och timmar, men behålla hyfsat hög intensitet på 1-2 pass, för att på enklaste sätt bibehålla så mycket som möjligt av sin kondition (dämpa fallet), men det kan behöva specialsys individuellt. Man behöver inte vara särskilt orolig för att tappa sin förmåga, om det är så att man behöver vila mer fysiskt eller blir sjuk. Det man tappar genom "ohälsosamt" liten aktivitet, hämtar man tillbaka ganska fort, om man bara vet med sig att lusten och disciplinen återfinner sig, när det väl är dags att dra igång igen. Så stressa inte upp dig alltför mycket om du är den som behöver bli en soffliggare några veckor, för att ladda batterierna!

Under övergångsperioden är det också lämpligt att göra allt sånt som man inte tycker sig hinna med i samma utsträckning under resten av året. Det kan röra sig om det sociala livet med släkt och vänner, komma ikapp med arbete och skola osv. Rörande träningen, är det en perfekt tid att i större utsträckning jobba med andra rörelser än man gör i sin huvudidrott. Det är inte ovanligt att träningen blir lite för enformig och monoton när man satsar hårt (även om avsikten kanske är att bibehålla vissa kvaliteter), och under lågsäsongen finns då chansen att ta tag i det igen. Man brukar ofta börja styrketräna...igen, kanske rehabilitera den där skadan som inte riktigt vill ge sig. Nytt material och eventuell ny teknik kan också vara läge börja tänka på under denna period. Då finns det tid att i lugn och ro öva in det nya. Och sist, men inte minst, återkoppla och göra en grundlig analys av säsongen som varit! Med lite distans blir det oftast lättare att få perspektiv på sina med- och motgångar under året och med hela facit i hand är det lättare (fast det är aldrig lätt) att göra kvalificerade gissningar och rimliga slutsatser.

För en motionär, är det oftast inte lika normalt med det som står ovan, av förklarliga skäl såklart. Om man inte tävlar eller satsar ganska rejält, är man inte inne i den världen på samma sätt. Men, många får pausen automatiskt utan att tänka på det, genom att exempelvis på semestern tagga ner på träningen, samtidigt som familjen, grill, vin och kanske båtsemestern, hamnar i fokus istället. Att få dessa konstpauser då och då tror jag är viktigt för att hålla i längden.

Hur återhämtar du dig bäst? Far och son
provar fiskelyckan i Rönneå, Ä-holm.

Men det finns också motionärer som bara kör på hela tiden, med ungefär samma dos och typ av träning och hela tiden. I längden kan detta vara problematiskt, främst ur motivationshänseende. De flesta av oss behöver omväxling i längden, för att behålla motivationen. Sen kan det även vara ett bekymmer om denna träning är alltför monoton, både vad gäller skador och på prestationsförmågan (om man som motionär har ambitioner).

En tredje kategori motionärer, en kategori som jag ofta träffar på i mitt arbete, är de som skulle kunna klassas som ambitiös motionär/elitmotionärer, och som gärna vill komma igång riktigt tidigt. För tidigt ibland. Ett vanligt exempel skulle kunna låta så här; Personen i fråga har precis kört sitt största mål för året, Vätternrundan, och var nöjd med sitt resultat. Han eller hon har emellertid även märkt att många är starkare och cyklar fortare, och bestämmer sig direkt på plats att börja satsa direkt inför nästa års VR. Nu jävlar...

I dessa fall brukar vår diskussion kunna innebära att jag dels frågar om dom inte vill ha nått mer mål denna säsongen, med tanke på att det ju är så kul att cykla, och att formen ju är relativt god nu (Att bara ha ett mål är oftast inte det bästa. Tänk om du blir sjuk just då?) Kanske ett Gran Fondo i augusti? Därefter kan det vara läge att succesivt trappa ner cyklingen under hösten och vintern, till förmån för andra idrottersformer, innan cyklingen återigen hamnar i fokus.

Ofta får jag de här ambitiösa motionärerna även just efter semestern, på samma sätt som friskvårdskedjor brukar få många nya medlemmar efter sommarens ledighet. För att vara säker att deras motivation ska hålla hela vägen till VR, brukar jag därför försöka övertala dem att skjuta lite på sitt starka driv för att just cykla! Dom vill börja hårdsatsa just nu! En balansgång som coach helt enkelt, så dom får göra det dom brinner för, samtidigt som jag som tränar vill borga för att dom lyckas på bästa sätt.