Ursäkta, var är min tröskel? del 2

För några månader sen skrev jag det första inlägget i denna serien, och det har väl dröjt lite väl länge sedan dess, men här kommer i alla fall fortsättningen.

I träningslära brukar man prata om 2 trösklar:
- aerob tröskel, LT, 2 mmol, FatMax , typ "distanströskel"
- anaerob tröskel, AT,  3-5 mmol, FTP, typ "1 timmes tempotröskel"

Enkelt uttryckt kan man säga att den första tröskeln vill förklara och mäta ett område där kroppen utnyttjar mest fett som bränsle (i absoluta tal). Därav begreppet FatMax. 2 mmol är satt som generell punkt (1 mmol över vilolaktat på 1 mmol) för detta (men det behöver man inte stirra sig blind på då man ska träna på FatMax, då kroppen har ett bredare spann på ca 10-15 pulsslag där den har i stort sett samma höga fettförbränning).  När man gör test är emellertid 2 mmol ett bra mått att jämföra sig med från gång till gång för att se förbättring. Ju längre man ska tävla i tid desto viktigare blir denna tröskel (generellt sett). Den borgar för att man kan spara sitt högoktaniga bränsle till avgörande moment. Har man höga ambitioner att cykla Vättern snabbt och även bidra med farthållningen, är denna intensitetszon mycket viktig. Går det åt för mycket kolhydrater, går man så småningom "tom" och in i väggen (får hammaren på cykelspråk) eller orkar inte vara med och dra!

Mjölksyra (laktat) visar på ett indirekt sätt hur mycket kolhydrater som kroppen utnyttjar för sin energiframställning. Ju mer mmol mjölksyra, desto mer energi kommer från kolhydrater och vice versa. Lägre laktatnivåer desto högre fettförbränning.

Från det där spannet där man har sitt FatMax sjunker det sen ganska markant när man närmar sig sin den anaeroba tröskeln, AT. Då har kroppen switchat över nästan totalt på kolhydrater som bränsle, vilket är en av anledningarna till att man bara orkar upprätthålla detta tempo i omkring 60 min (45-90 min beroende på träningsstatus). Eftersom man kan mäta Effekt (Watt) så lätt på cykel har det blivit lättare att mäta "verklig" anaerob tröskel (och inte den missvisande pulströskeln*). Functional Treshhold Power/FTP, har blivit allt vanligare beskrivning för mjölksyratröskeln, och är den högsta genomsnittliga effekt du kan upprätthålla i 60 min. Det behöver väl ingen närmare förklaring på varför denna zon är viktig för en som tävlar i cykel, skidor, löpning...

Varför man blir trött är inte helt klart, men vältränade kan hålla på längre än otränade för att de bland annat har ett nervsystem som tåler att pressas längre, och för att dom kan lagra mer kolhydrater än otränade. Man vet ej heller alla mekanismer kring sin AT, men vissa har den vid 3 mmol, och andra vid 4,5, vilket ställer krav på testledaren när han eller hon tolkar testresultatet (jag har sett några skrämmande exempel).

Med hjälp utav mjölksyratester kan man inte bara se sin träningstatus utan också få en indikation på vilken typ av cyklist man är. Mer om detta i kommande inlägg.

* Ofta kan man läsa eller höra på TV att någon kan hålla 90% av maxpuls under lång tid, men att ligga på hög puls länge är det många som kan, utan att man är någon vidare uthållighetsexpert för det. Vad det egentligen handlar om och borde sägas är att man ska kunna hålla hög procent av sitt maximala syreupptag/vo2 under lång tid (inte hög puls, man kan ha hög puls men sjunkande vo2max, som i exemplet i del 1). Detta är ett bättre mått, men dyrt och komplicerat att mäta. Tar man det sen ett steg längre betyder inte upprätthållande av Vo2max att man kan hålla samma höga hastighet i en timme heller. Det gäller att ha energi, nervystem och en kropp som orkar upprätthålla samma goda rörelseekonomi hela tiden också! Därav att FTP (eller ex verklig löphastighet) är ett bra mått på tröskel.

Hur mycket ska man träna om man vill bli så bra som möjligt?

Många ambitiösa talanger, unga och gamla. EPIC Mölndal elit, junior och veteran på sitt Ängelholmsläger
i slutet av januari. Hur mycket bör respektive cyklist träna?

Det är som man brukar säga "en mycket bra fråga". Den är också en väldigt svår att besvara. I alla fall om man tänker sig ett svar för de flesta av oss, dvs vi med begränsat med tid för träning. Alla har vi så olika förutsättningar vad gäller kroppen, ålder, jobb, familj, ekonomi, tidigare erfarenheter, skador, drivkraft, återhämtningsförmåga osv.

Hur tränar världens bästa utövare?
Den nivå där det troligvis är enklast att säga något mer generellt om hur mycket man ska träna för att bli eller förbli så bra som möjligt är på den högsta nivån. På den högsta (världs-)elitnivån, där idrotten är ditt yrke och du sällan behöver kompromissa med ditt idrottande. Respektive utövares förutsättningar blir här mer lika (även om de fortfarande är olika) och det blir lättare att skapa riktlinjer för yngre ambitiösa förmågor som dom kan ha att sikta mot på sin vandring mot toppen.

Praxis är, liksom forskning, viktigt. Forskning vet fortfarande relativt lite på flera områden, vilket gör att erfarenhet får en framskjuten position. Senaste gången jag läste om en översikt över hur eliten tränar var för något år sedan då man i Norge kammade igenom stora delar av de olika konditionsidrotterna. Inledningen, som är ganska kraftfullt skrivet, tyder på att man nog ville "göra upp lite" med de norrmän som forskat på och haft mycket fokus på kort och högintensiv träning för Vo2max och nästan helt ratat lågintensiv träning.

Kort lättläst version på norska hittar du här!
En lång och mer ingående version på engelska finns här!

Enkelt uttryckt handlar det om att man på högsta nivå tränar relativt mycket (ca 800-1100 timmar/år beroende på ålder, kön, idrott) och håller sig omkring 80-20 regeln (80% lågintensiv träning upp till 2 mmol/FatMax, 20% kring anaerob tröskel och högintensivt).

Det finns som sagt en del forskning kring de upplägg värdseliten brukar använda, men jag tror att det är en lite tudelad miljö det handlar om, vilket kan få lite konsekvenser för hur man ska värdera resultaten:

- Å ena sidan: Det är exempelvis i landsvägscykling på proffsnivå, väldigt hög konkurrens för att vara en konditionsidrott. Många av de största talangerna och bästa utövarna i kanske mer än 15 årskullar tävlar mot varandra. Det finns mycket pengar och publicitet inblandat. Många lag har moderniserat sina strukturer, man tar den senaste forskningen till hjälp, man provar nya metoder för att ligga steget före osv. Individualisering har börjat slå igenom mer och mer. Genom den hårda konkurrensen är det tufft att behålla jobbet. Träningsmetoder som inte hjälper dig eller kanske t.o.m. gör dig sämre, försvinner snart i denna värld. Det finns helt enkelt inte plats för sånt som inte funkar.

- Å andra sidan finns det i denna miljö också ett relativt konservativt inslag. Man gör som man alltid gjort. Dessutom har man så mycket tid att träna att man kanske inte alltid har fokus på vad som är rationellt. Det ödslas ibland säkert en del timmar på träning som kanske kunde läggas på annat istället. Genom den hårda konkurrensen kan man alltid hitta några nya talanger om de tidigare presterar dåligt. Har man bara tillräckligt stort urval hittar man alltid några som funkar i det beprövade systemet/traditionen. Hur många sållas bort på vägen för att dom tränat nått som var fel för dem? Man vågar inte testa nya metoder i så stor utsträckning. Man tar det säkra före det osäkra, det beprövade... det finns säkert gott om ledare som kör med devisen "på min tid körde vi så här och Gösta och Eddy mfl blev hur grymma som helst, så då duger det nog för dig också ska du se".

Detta är något som kan vara bra att ha i åtanken då man studerar elitens praxis!

Kristoffer "Törre" Fransson leder en grupp med Emil Andersson, Axel Svedlund, Anton Holm och Tommy Hammarström, över det första av många backpris på Hallandsåsen.

Sen har det ju självklart också genom åren funnits olika skolor, trender och traditioner. Ibland har fokus legat något mer på kvalitet, för att sedan ha svängt över mot kvantitet osv. Det finns vissa individuella skillnader; en sprinter tränar inte exakt på samma sätt som en diesel. Vilka styrkor respektive svagheter är det som ska förbättras?

Hur framtiden ser ut blir spännande. Kommer nuvarande forskning på mer högintensiv träning (som verkar kunna förbättra både det ena och det andra!!) att även förändra träningsupplägg för översta skiktet av utövare?

Riktlinjer och ledstjärnor
Med underlag som  ovannämnda praxis (som inte är nya eller revolutionerande), har man under rätt så lång tid skapat riktlinjer och kravprofiler i olika konditionsidrotter, som ligger till grund för exempelvis talangutveckling, idrottsgymnasier, ledarutbildningar osv. I Sverige finns exemplevis Röda tråden i längdskidor som jag tycker är lättläst och givande, och Fredrik Ericsson har nyligen avslutat ett stort arbete med att ta fram kravprofil och riktlinjer i alla olika discipliner för Svenska Cykelförbundet och SOK räkning.

När jag hjälper folk med höga ambitioner och mycket tid till förfogande brukar jag ta fram denna typ av information (gäller det unga är det bra om föräldrarna läser det också). Detta för att vi tillsammans ska ha samma kunskapsbas när vi pratar och därmed förstår varandra lättare när vi pratar om träningsbelastning.

Sen handlar det om att hitta rätt med varje individ. Vissa behöver inse att dom behöver träna mer (alternativt kanske komma till insikt att målen inte står i paritet med insatsen dom är beredda att lägga ner). Det verkar (utifrån vad man känner till nu) behövas en viss sammalagd mängd timmar för att på sikt uppnå sin potential. För vissa individer kan det vara så att inte får bli för mycket fokus på effektivisering, då risken finns att dom skär för mycket i den totala mängden. Man ska inte bara träna smart, utan både smart och mycket!

Törre, Emil, Brengdahl och Saeden på toppen av "Tarren", en riktig tuff backe i centrala Båstad!

Andra behöver snarare hållas tillbaka! Om det hade varit så enkelt att man alltid blev bättre bara för att man tränade mer, hade det funnits många konditionsfenomen. Det är inte svårt att hitta träningsvilliga personer och väldigt många hade kunnat bli helt grymma om det vore så enkelt att det bara vara att öka dosen så blev man bättre. Men, har man möjlighet att lägga en extra timme på sin idrott, är det inte självklart att den ska läggas på grenspecifik träning...eller träning överhuvudtaget!?

Vad har vanligt folk för nytta av att veta hur världseliten tränar?
En mycket bra fråga det också, men det får nog bli ett annat inlägg. Det är svårt att säga. Hur lite ska man träna för att ändra 80-20 regeln? Ska en sprinter och en diesel ha samma regel? Hur långsiktig är din satsning? Vilka mål har du?

Intervju: Mathias "Cross"-Karlsson

"Cross-Karlsson" in-action, Bosön 2009. Foto: Jahn Ekman.

Intervjuerna duggar tätt, men vad gör man inte när man kan få den landslagsansvarige för cross så här nära inpå efter VM, för en intervju!? Så här kommer nu Mathias Karlsson, Mölndals CK. Mathias har mångårig erfarenhet som cyklist på alla möjliga underlag, och är sedan lång tid tillbaka ledare, främst för yngre förmågor. Dessutom blev han nyligen extra aktuell genom sitt ansvar för det svenska crosslandslaget, som körde VM i St Wendel Tyskland för bara någon vecka sedan.


Reck - Mathias, du har ju varit med i cykelsammanhang i flera olika discipliner, om du skulle ge dig på att göra en liten summering av ditt liv som tävlingscyklist, hur skulle den då se ut?
Mathias -Jag köpte min första MTB 1989 och började tävla 1991, i slutet av 90 talet började jag träna och tävla LVG för att utvecklas som MTB cyklist. En dröm om att tävla LVG ute i europa tog form och säsongen 2000 tävlade jag för Spaniens då största amatörlag Avila Rojas-Costa del sol. En dröm gick i uppfyllelse men jag fick också klart för mig hur europeisk landsvägscykel fungerade. Där efter blev det MTB och LVG på hemma plan med enstaka utlandstävlingar och landslagsuppdrag.

Serietävling 2008. Foto: Jahn Ekman.

Reck - Är din karriär som elitcyklist nu över eller kommer det en fortsättning?
Mathias -Jag planerar att köra MTB i elitklassen fram till och med MTB SM i Göteborg 2012, och då även en del kortare LVG tävlingar. Men med tre barn så styr jag inte helt över min tid så att lova något vågar jag inte, och om jag är elitcyklist eller inte får resultaten utvisa.



 Reck - För 2 år sedan fick du ta emot det fina priser "Årets ungdomsledare". Är det något det ständigt brukar saknas, så är det ju just duktiga ungdomsledare. Du har ju under lång tid jobbet i Mölndals CK som ungdomsledare, men för dem som inte är så insatta, vad ligger bakom denna fina utmärkselse?
Mathias -Det finns flera duktiga ledare inom MCK. Jag och min sambo Lina Hatteböl har tillsammans utarbetat en filosofi för ungdomsträning som har varit mycket framgångsrik. Enkelt beskrivet är att i en sådan krävande sport som cykel måste man börja på rätt nivå och fokusera på rätt saker.

Reck - Mölndals CK (där jag själv också är medlem) är ju en mycket bred och aktiv klubb, med verksamheter inom många områden. Hur skulle du beskriva Mölndals CKs verksamhet och styrkor?
Mathias - Vi är en klubb med god ekonomi och ett stort engagemang. Blandningen av gammalt cykelfolk och nyfrälsta gör klubben väldigt kompetent

Reck - Jag minns själv att du någon gång under slutet på 90-talet var med på Cross-VM i Danmark. Jag antar att du därmed med rätta kan kallas en modern pionjär inom svensk cross. Hur kan det komma sig att du körde VM och vad minns du från den tävlingen?
Mathias -Stämmer! Det var 1998 som cross-VM gick i Middelfart, Danmark. Intresset för cross väcktes på ett träningsläger i trakterna kring Nice 1995, jag fick syn på en cykelcross hos den lokala cykelhandlaren i Antibes och sen gick det inte att stoppa mitt crossintresse. Cross VM gav mig en föraning om hur stor cykelsporten är ute i Europa och väckte ett sug efter mer internationell cykel.

Reck - Du fick i höstas uppdraget att tillsammans med Lindberg ta ut ett cross-landslag. Var det svårt att ta ut laget?
Mathias - Nej.

Hela gänget samlat. Fv Dahlström, Westergren, ledare Karlsson, Darvell, Service-Murbiten, Erlandsson,
Service-Nordström, Aune, Lindgren och Linde. Foto: Ekman.

Reck - Hur ser framtiden för din och svensk landslagscross del ut? kommer cross att få mer fokus från förbundets håll?
Mathias - CX gruppen jobbar på en verksamhetsplan för säsongen 2011/12 och där är landslagsverksamheten en stor och viktig punkt. Vilka beslut förbundet tar inför kommande säsong återstår att se men jag har fått ett mycket gott stöd från Madeleine Lindberg, sportchef på Svenska Cykelförbundet.

Reck - Hur stort är gapet mellan svensk cross och de länder som ligger i täten?
Mathias - Både stort och litet, vi har inte bredden som de stora crossnationerna har, men ta tex Emil Lindgrens insats på årets VM. Han slutade på 26e plats och med lite mer vana på cykeln och bättre crossteknik är en topp-10 placering inte omöjligt.

Reck - Är svensk cross framtid lovande? Vad behövs för att den ska utvecklas?
Mathias - Ja visst är framtiden lovande, att grenen är ny i sverige och att vi börjar med ett tomt blad tycker jag är en stor fördel. Det arbete som CX gruppen gör är väldigt viktigt för svensk cykelcross, det ger oss en tävlingssäsong med kvalitet. Att jobba brett med landslagsverksamheten ser jag som ett måste.

Tillsammans med U23 Jesper Dahlström efter målgång. Foto: Ekman.

Reck - Till sist, hur kändes det att vara i rollen som ledare på VM?
Mathias - Fantastiskt, vi var ett bra team som jobbade runt cyklisterna, som alla verkade nöjda. Dessutom kändes det ärofullt att få förtroendet av Svenska cykelförbundet.


Reck - Tack för din tid.
Mathias - Tack själv.



Hur Mathias summerade VM kan du läsa om här och här! Och därmed var första delen av intervjuns två delar färdig!

Nybörjartips för att komma igång!

Är du en äkta nybörjare, och behöver komma igång från noll?

I tidningen Cykla finns det lite komma-igång-tips! Nätupplagan hittar du här!
http://np.netpublicator.com/netpublication/n53755942
(du hittar min artikel "Novisens löfte" på uppslaget s38-39)

Apropå rubriken "Novisens löfte", kommer här ett litet boktips:
"Kommissariens löfte" av Dürrenmatt. Kort, lättläst och lite kuslig, riktigt bra!

Intervju: FK Fredrik Ericsson

Fredrik under Mtb-EM 2010.

När det gäller min intervjuserie har turen nu kommit till en av Sveriges mer kända cyklister de senaste åren, både inom lvg, mtb och cross, Fredrik Ericsson. Eftersom han har en lång och gedigen bakgrund som cyklist, (liksom jag själv) jobbar som professionell tränare, och dessutom är förbundskapten i mountainbike sedan nått år tillbaka, skulle den här intervjun kunnat bli hur lång som helst. Jag kommer därför att främst hålla mig till Fredriks nyare liv, men för den som vill fördjupa sig i ytterliggare i "FEs" liv och leverna rekommenderas Tom Wieselblads gedigna och lysande intervjuserie för några år sedan.

Reck - Till att börja med, du slutade som elitidrottare för bara något år sedan, var det ett svårt beslut?

Fredrik - Nej, jag hade ju nya utmaningar att se fram mot direkt (jobbet som FK och fortsätta utveckla firman). Men å andra sidan tror jag att beslutet (som växte fram under en månads "road trip" i USA under hösten 2009) lika gärna kunde ha blivit att fortsätta elitkarriären och det hade känts lika naturligt.

Reck - Tog det tid att acklimatisera sig? Kunde eller kan du fortfarande känna någon form av abstinens?
Fredrik - Även här har det gått oerhört smärtfritt och jag känner absolut inget sug att börja tävla regelbundet eller på elitnivå just nu. Däremot så har jag heller absolut inget emot att ställa upp i någon enstaka tävling om andan faller på. 2010 körde jag faktiskt fyra cykeltävlingar (Vätternrundan, SM linjet, CykelVasan och Cykel City Gran Fondo Tour).

Reck - Hur mycket tränar du idag på ett ungefär?
Fredrik - Vet inte hur många timmar det blir, men om jag ska göra en gissning så tror jag att det i snitt blir 5 timmar i veckan. Det varierar med vad som är i görningen i övrigt. Vissa veckor blir det såklart noll p.g.a. jobb eller andra omständigheter, men jag har haft ett par veckor med mer än 20 timmar sen jag lade av. För det mesta blir det vad som i folkmun kallas "hawaii-träning", men när jag känner för det smyger det sig in något mer strukturerat intervallpass.

I vacker traditionell skrud med sambo Erika.

Reck - Du fick ju en minst sagt flygande start som förbundskapten i mountainbike, går det att förklara varför just 2010 blev så lyckat?
Fredrik - 2010 anses lyckat i mångt och mycket tack vare Alexandras och Robins mästerskapsmedaljer och i båda de fallen räckte det för min del bara att se till att de hade tak över huvudet och fick en tallrik gröt till frukost på morgonen. Personligen är jag väldigt nöjd med att vi genomförde tre träningsläger som breddade antalet cyklister som inkluderades på något sätt i landslagsverksamheten och att jag kunnat bibehålla den avslappnade stämning som min föregångare Andreas haft i verksamheten.

Reck - Hur skulle du beskriva din ledarstil?
Fredrik - Dominant, ambitiös, tolerant, välvillig och glad.

Reck - Själv tyckte jag att det visar på ett modernt tänk när du under en landslagssamling hade med ämnen som återhämtning, alternativ träning och en "köra-snabbt-utför"-expertföreläsare. Det blir ett större helhetstänk, vilket jag tror är mycket viktigt. Vad tror du blir ditt största bidrag som FB?
Fredrik - Eftersom en av de aspekter av idrotten som jag själv brinner mycket för är träningsplanering så vore jag förstås väldigt glad om jag lyckades lämna ett tydligt spår av smart strukturerad träning bland svenska MTB-cyklister efter mig. Det är som du säger helheten som är viktig, men det finns ju anledning att jag började gräva i de tre områden som du nämner i frågan eftersom jag upplever att det finns störst utrymme för förbättring där.

Reck - OS i London 2012, vilka möjligheter har Sverige att få delta och delta med framgång där?
Fredrik - Delta är jag övertygad om att vi kommer göra och om du med framgång menar topp 10 så tror jag vi har goda möjligheter till detta.

Reck - Jag antar att du redan tänker och jobbar ganska mycket med projekt London 2012?
Fredrik - I dagsläget är det bara Alexandra som ingår i SOK's "topp och talang"-program, men eftersom OS är det största inom MTB så blir det såklart en hel del tid som läggs på "kratta manegen" inför hennes och förhoppningsvis minst någon till cyklists deltagande.

Reck - Hur mycket stöd (ex pengar, kunskap) har ni från SOK?
Fredrik - Exakta summor kan jag inte gå in på, men jag tycker att stödet är ok från SOK's håll, även om jag självklart skulle se att det var större. Dessutom finns det en del problem genom att deras system är anpassat för de idrotter som är störst i Sverige och ibland passar inte cykelsporten riktigt in i det ramverket, vilket kan vara frustrerande.

Reck - Snart gäller Cyperntävlingarna, vilket ju brukar vara populärt bland svenskar. Dessutom brukar dom ju också prestera bra här. Varför är Cypern populärt?
Fredrik - Möjligheten att kombinera träningsläger i fint väder och bra terräng med fina tävlingar som även ger mycket UCI-poäng är en klockren kombination.

Reck - Hur "använder" du som FK Cypern?
Fredrik - En stor anledning till att jag valde att skicka ett landslag till Cypern i år är för att det finns mycket UCI-poäng att köra om vilket är viktigt för att säkerställa att Sverige får platser till OS (som har ett lite bökigt kvalificeringssystem).

Reck - Till sist, har du koll på återväxten i svensk mountainbike? ser det lovande ut?
Fredrik - Jag kan inte säga att jag tycker att det ser speciellt lovande ut med tanke på de tunna startfälten i ungdomsklasserna. En ljusning finns i att Dirt-cykling ändå är ganska populärt bland tonåringar, vilket gör att de åtminstone kommer ha en hyfsat bra teknikgrund i fall de kommer på att de vill tävla (oavsett MTB-disciplin) när de blir äldre. Även CykelVasan och de Bike Parks som många fjällanläggningar satsar på kan vara en nyckelfaktor i detta som inkörsportar till mer organiserat tävlande.

Reck - Tack för denna del 1 (av 2) i intervjuserien.
Fredrik - Tack själv.

Äntligen drar tävlingarna igång!

Tour of Qatar för några timmar sedan. Det blir inte mycket bättre än så här

 vad gäller lagkörning i kantvind! Trine som nr. 3. Foto: William Meertens

Jag är ju vad man skulle kunna kalla ett cykel-freak, och med det menar jag att jag följer det mesta i cykelväg, kan må direkt dåligt om man jag missar Vacchi på TV, sms:r mina tävlande klienter och undrar hur det går så fort dom har tävlat, både stora som små lopp osv osv.

Vintern är på denna punkt den mest stillsamma, då det inte är så många tävlingar och tävlande att hålla rätt på. Cross håller ju på att ändra det förhållandet något och Carina Börjesson tävlade Cross-VM (det blev en fin 4e plats förresten) i stort sett samtidigt som Tour Down Under och landsvägssäsongen drar igång (Ljungblad har tex haft premiär där de senaste två åren).

I år blev det landsvägspremiär för "Balansera" genom Trine Schmidt i Tour of Qatar igår. Etappen var väldigt lätt så inte mycket hände. Däremot idag, med mycket vind blev det allt annat än lugn körning. Resultatet?
HTC-Highroad och Garmin-Cervelo dominerade etappen och skapade den avgörande utbrytningen. 8 man gick loss och höll till mål, däribland den unga danskan Trine som på slutet körde uppdrag för deras spurtare. Hon får bära ungdomströjan på avslutande etappen imorgon. Grattis! En bra början på säsongen kan vara mentalt mycket skönt och avslappnande!

För att citera henne själv från facebook;
"kører i ungdomstrøjen i morgen :-) Havde et sjovt i dag, kantvind og kanon gode ben, vrrroooooommm!!"

Nästa klient ut blir även det en kvinna, Martina Thomasson, som ska köra vårklassikern Het Niewsblad (tidigare Het Volk) 26 februari. Häftigt!

Sen dröjer det inte så länge förrän Team Cykelcity gör premiär i mars månad. Mer om det längre fram. Härligt att det snart drar igång för fullt.

Läger med CC på Gran Canaria

Aike och Otto servar med mat, dryck och råd och följer de flesta av alla pedaltramp
cyklisterna gör under det 14 dagar långa lägret.

En av Team Cykelcitys större samarbetspartners är Gran Canaria. Det är genom dem som möjligheten att få träna i bra förhållanden under 2 veckor i januari, är möjlig. Ön har verkligen blivit en cykel-ö mer än den var tidigare. Flera olika proffslag och landslag syns här under vinterhalvåret. Den verkar också ha blivit en svensk-ö för cyklister de senaste åren. Man ser och kan läsa om många svenska tävlingscyklister och motionärer som tar sin tillflykt till ön under de mest bistra vintermånaderna. Vätternrundan kommer dessutom att ha ett träningsläger där nu i början på februari!

En av alla stigningar på Gran Canaria.
Foto: Mario Toledo.

Gran Canaria är definitivt på G!

För Cykelcitys del är det jättebra att kunna ha denna 2 veckors period, av flera anledningar;
- cyklisterna och alla ledare kan lära känna varandra ännu mer.
- cyklister och ledare kan diskutera säsongens upplägg och planering.
- cyklisterna kan samla ihop ett bra block med mängdträning. Något som inte minst de senaste två vintrarna har varit extra betydelsefullt, oavsett om man bor i norr eller söder!
- cyklisterna kan testa nytt material i ett tidigt skede.
- sponsorer och samarbetspartners deltar och alla kan dra lärdom av varandra.
- sen ska man inte underskatta den träningsmotivation det ger redan i november och december, att man vet att man får komma ner till värmen och långa serpentinbackar i januari.

Huvudkvarter för laget var för andra året i rad Marina Suites, ett riktigt fint och lyxigt hotell, som ligger nere vid hamnen i Puerto Rico. Ett bra läge för att kunna välja både olika vägar uppför bergen, plattare kustvägar bort mot flygplatsen och inte minst närheten till favoritdalgången mot Soria, perfekt för lite lagtempo!



Tidig morgon från hotellrummet, sight-seeing båt på väg ut ur hamnen.
Nedan syns den mysiga frukost-paviljongen och poolen precis nere vid klipporna.

Upplägget för lägret var i stora drag så här:
Dag 1  fm styrketräning gym
           em kortare distanspass med styrkeintervaller och tunga igång-drag
Dag 2  Längre distanspass med vissa inslag av lagtempo
Dag 3  Längsta distanspasset, med inslag av korta igång-drag/spurter då och då
Dag 4  Kort lätt återhämt/fikapass

För att inte knäckas av all kuperad terräng, gäller det att ha ett väl avvägt upplägg med tillräckligt mycket platta vägar också, annars finns risken att man inte kan utnyttja hela perioden fullt ut, utan bara blir tröttare och tröttare. Beroende på bl.a. ålder, tidigare träningsbakgrund och eventuella sjukdomar nyligen (typ förkylning över jul-nyår), individualiserar man upplägget så att alla får det dom behöver. Det gäller att hitta en bra mix så att alla får det dom behöver samtidigt som man kan träna mycket tillsammans (oftast i grupper om 4-6 cyklister).

Vi genomförde också en tävling uppför en dryga 20 min lång stigning. Inte minst vi ledare som följde och filmade från bilen, tyckte det var ett riktigt "trevligt" inslag! Tävlingen var riktigt häftig att beskåda. De två som var outstanding denna dag var Linkan och Ludvigsson, och det var imponerande att följa deras tempo och hur "lätt" och obehindrat det såg ut, när dom klättrade den ganska tuffa stigningen strax efter Mogan riktning Ayakata.

Tävlingsdax om några minuter! Otto och Mario gör sig beredda. Aike, Picco och tränaren klämmer snart in sig i bilen också! Ring-side på en intern tävling av denna kalibern vill man ju inte missa!



Tobbe strax innan
segergesten! Foto Mario.


För den som vill mäta sig med segraren Ludvigsson så vik av på en liten väg till höger någon kilometer efter Mogan. Det börjar med en kort brant backe upp till ett hus, sen flackar det ut några hundra meter innan backar sätter igång. För er som varit där innan kan vi meddela att det numera är nyasfalterat också! Från det där första och enda? huset upp till en T-korsning (där man sen kan åka antingen höger mot Soria-dalen eller fortsätta upp mot Ayakata) tog det exakt 21 min.



Johan "Linkan" Lindgren har skapat en häftig video här, där ni kan uppleva Gran Canaria från cykelsadeln med Cykelcity.

Linkan mosar på bra uppför stigningen,
med Lindau och Tobbe på rulle. Fot: Mario.



Det finns även tid för annat än cykling och cykelrelaterade grejer
 när man är på läger! Christian versus Pölder, Jimmy agerar domare!



Olsson och Tobbe kör knäböj.


En typisk träningsdag kunde se ut ungefär så här:
08.00-09.00  lång härlig frukost
10.00-16.00  träning
16.00-17.00  bålträning/återhämtning
17.00-18.30  fria "lugna" aktivitet
18.30-20.00  lång härlig middag
20.00-21.00  möte och utbildning
21.00-23.00  fria "lugna" aktiviteter

Bertilsson hade "oturen" att krascha rejält. Här lägger dom om såren..
på ett mycket proffsigt sätt, med Mepitel!



Puerto de Mogan, favoritställe för en fika! Några km upp till höger
började vår tävlingsbacke! 



Fotografering nere vid poolen och klipporna.



Mario in action!

Lärare Reck och Tetra Pak

Jag har precis dragit igång mitt föredrag med lite prat om kroppens energiförråd.
Foto Bengt Sennö.

Något av de trevligaste jag vet är att hålla föredrag, med tillhörande diskussioner, frågestunder och kanske grupparbeten (work-shop). Detta är en stor del av det arbete man gör i yrkesrollen som lärare, och genom att åka runt och hålla föredrag om träning, kost och hälsa, känns det som om jag får behålla en del av det roliga som det innebär att vara lärare, fast att jag lämnat yrket för snart ett år sedan.

Jag kan få en kick av att "stå och prata" inför folk, och det får gärna vara ganska många i en trång lokal, då blir det liksom extra bra energi! Går allt som det ska, får förhoppningsvis även lyssnarna/deltagarna en energikick av mötet!

Jag kan nästan känna att jag spelar lite teater fast jag är mig själv, överdriver, gestikulerar och bjuder på mig själv så mycket det går. Allt för att budskapet ska nå fram så bra som möjligt. Dom som lyssnat på mig, vare sig det var som lärare i samhällskunskap eller träningslära i cykel, förstår nog vad jag menar. Förstår lyssnaren inte på ett sätt, får man hitta på ett annat sätt att förklara det. Med hjälp utav praktiska exempel och modeller och grafer kan man ofta göra det än mer konkret och förståeligt.

Sennö, iklädd Tetra Paks cykeltröja,
hälsar mig välkommen! Foto: M Reck.

För några veckor sedan hade jag lyxen att få hålla föredrag för Tetra Paks Cykelsektion, och min mamma, samtidigt. Min mamma, nypensionerad lärare, hade aldrig tidigare sett sin son i lärarrollen, så vi tog tillfället i akt när jag nu ändå åkte förbi Ängelholm till Lund. Tetra Paks cykelsektion, med Bengt Sennö i spetsen, var en mäktig skara, som mönstrade på 62 entusiaster denna kväll. Det var allt lite extra pirrigt i början, om det sen berodde på giganten Tetra Pak eller min mamma, låter jag vara osagt!


Det blev i alla fall en mycket trevlig och lång kväll. Efter mycket prat om kravanalyser, kroppens möjligheter, fysiologi, träningsmetoder, praktiska exempel, bra frågor och en del skratt, avrundades kvällen först efter mer än 3 timmars cykelsnack. Det är kul att vara bland likasinnade!

Olika träningsmetoder, först lite övergripande, sen mer i detalj. Foto Sennö.

TPs Cykelsektion, och mamma längst upp till vänster. Foto Sennö.



Fika-snack. Foto Sennö.