fredag 16 november 2012

Sverige och doping del 2!

Mitt första inlägg fick som jag trodde inte så mycket kommentarer, inte synliga i alla fall. Ämnet är nog för känsligt. Däremot har jag fått några kloka och intressanta kommentarer på annat sätt, och det tackar jag för.

Enkelt uttryckt kan man väl säga att vissa reagerat på att jag är för liberal som inte dömer doping hårdare. Sen finns det en annan sida, där man tyckte att jag drog alla över en kam och därmed misstänkliggör många som är rena.

Det är som sagt inget lätt ämne, men för att utveckla tankarna än lite mer, så kan jag börja med att säga att jag förstår verkligen dom som varit rena och som känner ilska/irritation att inte bli betrodda och svårigheten kunna bevisa sin rena karriär. Eftersom många av dom som åkt/åker dit, inte gör det genom tester, utan på razzior, med vittnesmål och telefonavlyssningar istället, räcker det inte att stilla misstankarna med "jag har aldrig testat positivt", och detta är såklart ett väldigt stort problem på många plan. Dom som är rena har ju därför en svår sits när en hel generation svartmålas. Men för dom som är och har varit rena borde det nu i alla fall vara en stor lättnad att det rotas och granskas, pressas och börjar vittnas. Ju mer desto bättre!

I Tyskland där cykel är mycket större än i Sverige och därmed diskuteras mer, har det blossat upp en debatt där bl.a. Jaksche och Hamilton menar att en cyklist som Jens Voigt inte alls är så ovetande om den organiserade dopingen som han uttalar offentligt. Voigt repliker med att dom som varit inne i den organiserad dopingbubblan tror och misstänker att alla andra också hållit på med det och känner till allt, men att så inte är fallet. Det är alltså inte bara utanför proffscirkusen man undrar, problematiserar och diskuterar om hur man ska tolka utbredningen av dopingen och vad folk är och har varit medvetna och inte medvetna om.

För dom som tycker jag för liberal så är min utgångspunkt att det trots allt är ett vanligt samhällsfenomen, inte bara i cykel eller elitidrott, att det skapas kulturer och subkulturer med andra regler än övriga samhället. Vad som är eller blir normalt, kan då förskjutas från det som är normalt utanför denna krets. Detta medför att det kan vara svårare att säga nej till vissa saker. Därmed inte sagt att man inte ska ta sitt  ansvar och sitt straff som fri individ. Men det finns ju hela forskningstraditioner som arbetar med just strukturella fenomen, och vad det får för konsekvenser på individnivå, så att (nästan) bara skylla allt på individen tycker jag är helt fel. Däremot är det ju än mer imponerande med dom som trots vissa normer, lyckas stå pall mot denna kultur...och så synd att det är svårt att bevisa!

När det sen kommer till livstidsstraff tycker jag också det är en något onyanserad debatt ibland. Tänk om det var så att alla problem som man tycker riktigt jävla illa om, helt sonika bara belade dom med livstid, så skulle problemet vara löst. Det kan nog ofta bli för känslomässigt och man vill visa sin avsky och ta avstånd så tydligt som möjligt, och då blir livstid ett enkelt sätt vara tydlig i sitt ställningstagande!

Överlag tycker jag att det blir för polariserat ibland. Så svart eller vitt. Antingen vågar man inte uttala något överhuvudtaget och sen så sågar man folk vid fotknölarna när man väl, helt förvånad, får veta att någon varit dopad.

Precis som många andra tolkar jag cykel utifrån allt som händer och skrivs. Jag har ändrat uppfattning flera gånger om. Något som då är väldigt glädjande är när tex min egen adept under flera år, Tobias Ludvigsson som 19-åring förra hösten, i sina debutlopp på högsta proffsnivå gjorde väldigt bra resultat. Likaså när man ser unga Jonas Ahlstrand ha de snabbaste spurtbenen i Tour of Norway! Jag tar det som "bevis" för att cykelsporten ändå måste vara relativt ren och att det finns hopp!

Till sist vill jag bara nämna att under föredraget som jag och Thomas Lövkvist höll i onsdags i Karlskrona så fick Thomas så klart även några frågor kring all den doping som uppdagats sista tiden. Inte oväntat svarade Thomas att han inte var förvånad över förekomsten av dopingen, men däremot förvånad över omfattningen och hur avancerad den verkar ha varit utformad.

För att ha lite humoristiskt perspektiv på det hela nämnde Thomas också Härenstams eller Hegerfors uttalande som löd typ så här:
- Där på Touren byter dom ju kroppsdelar!
vilket Thomas dementerade med glimten i ögat :-)

När jag själv får kommentarer och reflektioner av karaktären "man kan inte köra Touren helt ren"brukar jag faktiskt ta upp just Thomas som ett exempel på en som jag är helt säker på är ren, och som visst kan köra Touren, och vara med o tävla på "riktigt"! Oavsett vad en läkare uttalar i pressen kring vad kroppen klarar och inte klarar! Gör man sådana uttalanden vet man nog inte riktigt hur mycket potential en människa har och hur mycket elitidrottare och proffscyklister tränar.

3 kommentarer:

  1. Bra skrivit Mattias! Jag tycker också att det blir lite onyanserat i debatten om doping. Speciellt när det gäller straffen. Avstängning på livstid är hårt, speciellt vid "förstagångsförbrytelser". Vi måste på något sätt kunna förlåta och gå vidare. Att följa sin "etiska" kompass är inte helt enkelt i alla situtioner. Jag hyser en stor respekt för de som valt att inte följa dopingnormen, men jag kan samtidigt förstå de som gjort vad de andra gjorde. Det måste vara möjligt att få visa ånger och bättring. David Millar skriver i sin bok att alla glädje försvann från cyklingen den dag han blev dopare. Det som innan var en passion blev helt plötsligt bara "arbete". För mig känns det tveksamt att inte göra det möjligt för individer som David att arbeta aktivt mot doping, vilket han gör tillsammans med WADA och inom Garmin Sharp.

    SvaraRadera
  2. Utmärkt skrivet om kulturer och subkulturer med andra regler än övriga samhället!

    Man ser det överallt. På arbetsplatser. På fritiden. Bland ledare på alla nivåer. På första sidorna i kvällspressen. Och folk förfasar sig och frågar: - Hur kunde de bete sig så? Ta stor stora risker? Offra sina karriärer, sina familjer? För så lite. Väldigt ofta är svaret att beteendet var accepterat i den slutna krets av människor som personerna umgicks i. Bästa sättet att hålla den inre "etiska" kompassen i rätt riktning är att skapa ett stort kontaktnät utanför den egna subkulturen. Att bryta mot subkulturen och gå sin egen väg kräver styrka och mod.

    SvaraRadera
  3. Bra att du nämnde de som tävlade rena som än hur hårt eller hur stor talang de hade, blev avhängda i backarna av de som fuskade? Tyvärr verkar det mest synd som om förövarna, som lurades till att dopa sig. De cyklister inte hade någon karaktär att motstå dopinkulturen, och även om de inte dopade sig var helt blinda om vad som hände runt hörnet och höll munnen stängd då som nu.

    När man hör den Spanska armadan som varit dopingavstängda ta Armstrong i försvar då börjar man ana ugglor i mossen till inställningen bland de övriga (kompisar ifrån förr). När herrarna Vinokourov och Riis leder PRO team lagen blir man mörkrädd.

    Team Sky verkar vara det enda laget som vill komma åt problemet och städa i det egna ledet, en stor applåd. Sedan verkar ju en del förbund också städa upp bland skiten, väntar bara på att UCI städar upp sina lik i garderoben.

    Ja man kan diskutera om det är för hårt eller inte att stängas av på livstid, men vill man komma åt problemet är hårda straff det enda som har en liten effekt i alla fall. Tävlingsinstinkten hos vissa personer är hemsk.

    Länge leve cykelsporten!

    Hälsningar Claes

    SvaraRadera