Ursäkta, var är min tröskel?

Personen på bilden har inget med texten att göra!

Du springer Göteborgsvarvet. Det är en varm och skön dag och du har laddat som sig bör, med nedtrappning av träning i kombination med lite mer av rätt bränsle. Du springer oftast bara några få lopp på ett år, och Göteborgsvarvet är det som alltig kretsar runt. Det är varvet som får ut dig på många pass, där du kanske annars hållt dig inne. Det är fullt med publik och de första km går nästan av sig själva, pga adrenalinet och utvilad kropp. En snabb koll på pulsklockan när du inlett klättringen upp mot Älvsborgsbron, du har ca 10 slag högre än du brukar vid samma känsla. Det förbryllar dig något men du tänker inte mer på det. Km-tiderna går bra, som planerat och kanske lite fortare, med tanke på att de första 5 km är relativt kuperade. När du sen kommer in i lunken längs med Norra Älvstranden, och ska försöka hitta tempot, märker du att km-tiderna sakta men säkert försämras. Hade du 5 minuters tempo på de första 5 km, så börjar du nu springa på 5.05 och 5.10. Pulsen ligger emellertid kvar på samma ganska höga nivå. Och så här fortsätter det, pulsen ligger kvar, du tar i lika mycket, men tiderna försämras sakta men säkert. De sista km försöker du t.o.m. pressa dig ännu lite hårdare. Det är tufft i värmen, och du har dessutom alltid haft svårt att dricka när du springer. Pulsen stiger ännu lite mer, men trenden med tiderna står fast, de avslutande km inne i centrala Göteborg går mellan 5.15 och 5.20. Efteråt går du och grunnar lite på loppet och pratar med kompisar som också sprungit. Det känns rätt bra, även om du inte nådde ditt mål till fullo var det ett stabilt lopp där du kunde pressa dig hela vägen, och du förbättrade du dig från året innan. Din påhejande publik är såklart nöjda och stolta och ha sett dig springa så långt och så fort!

Väl hemma analyserar du din pulsfil, och ser att du höll nästan 90% av maxpuls under hela loppet,  ibland till och med högre. Det var precis i början uppför Säldammen och under de sista 15 min. Du har läst någonstans att världseliten i den här typen av idrotter kan hålla ett tempo på omkring 90%.
- Hur är det möjligt att jag gör detsamma?
- Har jag en tröskel på 90%?



Tröskelkoncept, på tyska, men ganska lätt att förstå ändå!?


Få områden inom idrotten har så många olika definitioner och begrepp som den s.k. mjölksyratröskeln. Kärt barn har många namn, och visst är denna tröskeln något att hålla kärt, i alla fall om man håller på med typiska uthållighetsgrenar! Det pratas om AT, IAT, LT, LT2, OBLA, FTP och MLSS. Inte nog med det, sen finns det både en anaeroba och en aerob tröskel, och för göra det extra svårt så kallas dom ibland för samma namn (Laktattröskel LT).

En första enkel beskrivning på anaerob tröskel: den högsta intensitet du kan arbeta vid och fortfarande ha jämnvikt mellan produktion och nedbrytning av laktat (mjölksyra). Det rör sig här oftast omkring 45-90 min arbete beroende på vem man är, hur tränad man är och vilken idrott man utövar.


Berättelsen ovan är ett exempel på ett fenomen, ett ganska vanligt sådant, som visar på problematik kring bestämmande av tröskeln. Alla inser ju snabbt att det är skillnad på om vi skulle definiera tröskeln utifrån verklig löphastighet/km eller om vi skulle utgå ifrån hjärtfrekvens (ofta benämt puls).

- Vad säger pulsen oss i detta fallet?
- Vad säger km tiderna oss?
- Vilka slutsatser kan man dra av detta?

och i förlängningen
- hur ska man definiera tröskeln?
- hur ska man använda puls som styrmedel?
- vilka andra styrmedel är bra att använda?
- hur ska det kännas vid tröskeln?
- hur kan jag med hjälp utav tester få veta var min tröskel ligger?

Fortsättning följer!

Dansk dynamit

VM bana poänglopp, 2008, Manchester. Guld Marianne Vos Holland,
silver Trine Schmidt Danmark,  brons Vera Carrara Italien.

Till denna säsongen kommer jag att träna en av Danmarks största talanger, Trine Schmidt. Redan som 20 åring tog hon silver på VM på bana (poänglopp), i Manchester 2008.

Då Danmark och Köpenhamn (Trines hemstad) arrangörerar VM 2011 blir det ett stort mål för henne att nästa år kvalificera sig och genomföra ett bra VM, inte minst på tempo, som är lite av en favoritdisciplin. Bancyckling har hon bestämt sig för att trappa för ner för tillfället, till förmån för landsvägssatsningen.

Hon kommer närmast från Team Hitec, men körde under 3 år med Susanne Ljungskog i Team Flexpoint. 2011 kommer hon att köra i världens kanske bästa lag, Team Garmin/Cervelo. Klas Johansson, tidigare SM mästare och Ljungskogs tränare, har varit hennes coach hittills, men med jobbet som mekaniker i Garmin och Cervelo, har det varit svårt att kombinera de båda jobben. Jag har därför fått förtroendet att ta över, och det känns spännande och utmanande, minst sagt!

Bland hennes resultat kan nämnas:

DM silver linjelopp 2009

VM silver bana 2008
OS deltagare 2008 i Peking
Dansk Mästare tempo 2007
Flera danska titlar på bana

Följ Trine på hennes hemsida!

Teamet hittar du här!

VM tempo i Mendrisio, Schweiz 2009.

Intervju: Tony Pölder

Knappt har vi smällt Björns träffsäkra svar i förra intervjun, så kommer nästa. Men vintern är på inmarsch, och längdskidorna med den, och dessutom är herr Pölder riktigt het just nu med sitt friska bloggande på Svenska Cykelförbundets egna blogg, så varför vänta?
Nu är Big T en man med många strängar på sin lyra, så intervjun blir därefter, nämligen lång! Men jag tror att många kommer att tycka det är läsvärt!

Reck - Först, tack för att du tar dig tid just nu, när det är så körigt. Vad jag förstår så är din business oerhört säsongsbetonad?

Pölder – Kul att få svara på lite frågor från dig ”recken”. Min firma är väldigt säsongsbetonad och tur är väl det så man hinner med cykelbiten. Vi har högtryck från september till fredagen innan riktiga Vasaloppet dvs första söndagen i mars. När bussarna går upp på fredag morgon är det som att släcka ner lyset på firman. I år har det dock varit extra crazy i säsongsstarten pga förra årets fina vinter. Många som är rädda att inte hitta utrustning till denna vintern, det var nästan ”soprent i butikerna” runt löning januari.

Reck - Men om vi backar bandet något, är det ju på sin plats att du först får berätta om dig själv. Vem är Tony? Vad har du för idrottslig bakgrund? Och varför blev det en skidbutik?
Pölder - Jag är född 1961 i Norberg i Västmanland, ett skidnäste på gränsen till Dalarna som har fostrat många fina skidåkare såsom Arne Lilja, Sören Petterson och Ingmar Sömskar.

”Sömmen” och jag växte upp tillsammans o på den vägen är det via skidgymnasiet i Järpen och in i den gyllene eran på 80-talet där man tävlade o reste med storheter som Gunde, Wassberg, Mogren och ”oljan” Eriksson. På den tiden så kunde svenskarna vara 7 bland de 10 på världscuperna. Vi var lika dominanta såsom norrmännen var under 90-talet.


Pölder tar bergspriset i Vasaloppet 1986, före Hassis, De Zolt och Anders Blomkvist.

 Jag hade min bästa år 86-88 då jag var med o åkte titt som tätt i gulblått. Dock var det svårt att få plats topp 4 i uttagningarna, det är ju 4 som alltid får åka VM och OS och det var svårt att peta bort Svan, "säcken" och "molle". Kul tid var det och man kan säga att jag lever på detta nu genom min längdbutik. Under den här tiden levde jag med Eva-Lena Karlsson. Vi träffades i Järpen och hon kommer från småländska Sävsjö och vi flyttade ner dit via att ha bott i Edsbyn, Stockvik. Vi hamnade i Vetlanda 1986 där jag började tävla för Landsbro IF under min tränare Arne Svensson.

Eva-Lena heter nu Frick i efternamn o är chief på Vätternrundan.

1990 lade jag av och öppnade sportaffär i Vetlanda som blev 2 butiker 1993 med start i Nässjö. Under denna tiden var vi med i Team Sportia men jag kände att hjärtat var längd, så 1999 flyttade vi ut i skogen i Nässjö till en lada och byggde om den till skidbutik. Nu har vi på Pölder Sport 400kvm längd i ladan och är störst och bäst (ler) på att sälja längd i Sverige. Finns ingen som orkar ha ett så stort sortiment som vi kan ha pga att vi bara satsar på längd.

Under resans gång har jag fått 2 fina pojkar, Daniel och Robert. Daniel är king på musik och Robert är på väg att bli king på cykel. Han kör för Sveriges bästa klubb, Team Cykelcity och har ju dig som tränare så du känner honom väl. Själv har jag drivit juniorlaget i Cykelcity under 3 år, det är slut nu…vi kliver av det tåget nu med fullt lag, det blir ev bara Emil Gabrils kvar 2011. Enorma 3 år, sanslöst kul att få jobba med så ”kuliga” killar med höga målsättningar. Sen så har jag ju fått lära känna Picco, Håkan. Otto, Gurra och Aike i elitgänget och har försökt suga åt mig så mycket kunskap jag kunnat från de. Gillar att åka servicebil och tuta lite ;-)!

Så du har alltså tränat en del med guldgeneration Svan, Wassberg, Mogren! Häftigt. Kanske har du nått speciellt minne att berätta om? Det finns mycket att berätta. Gunde som perfektionist, säcken som sket i allt trodde alla utåt men han var nog tusan mer perfekt än Gunde i mångt o mycket men han smög med det. Molle var spelevinken som åkte på talang och han hade en mer avslappnad stil, han var stilbildare i utvecklingen av skejtstilen.
Ett intressant minne var 1984, alla som var skidintresserade då kommer säkert ihåg när Gunde Svan hårt kritiserade lagledningen med Åke Jönsson i spetsen när han valde Wassberg i sista startgrupp på OS 5-milen. Wassberg kunde åka på Gundes tider och spöade honom med endast 4 sek till slut och ett vilt mediarabalder drogs igång där Gunde gick hårt åt chef Jönsson o ”jämtlandsmaffian”. Jag vet varför Jönsson valde Wassberg som favorit.
Situationen uppkom månaden innan OS vid OS testet i Borlänge…5 mil långt.

Wassberg och Svan i storform inför OS. I det seedade fältet så såg det ut såhär starttidsmässigt:
Wassberg riktgubbe o först ut i seedade fältet
Okänd persson starttid 30 sek efter
Tony Pölder starttid 1 min efter Wassberg
Sven-Erik Danielsson starttid 1,30 efter Wassberg
Okänd
Gunde Svan starttid 2,30 efter Wassberg

Racet startade och jag blev uppkörd ganska fort av Danielsson och tillsammans med honom körde vi ikapp Wassberg efter 1 mils åkning…????  Vad tusan pysslade han med tänkte jag så bra som han normalt åkte detta året. Det var ju inte var dag som man körde ikapp Wassberg 1 minut!!...på en mils åkning. Han släppte förbi oss båda direkt och jag tänkte nu släpper han väl direkt och han har en dålig dag, men han hakade på med viss möda kändes det som.

Svempa och jag åkte bra, han ledde OS testet och jag låg sexa vid 15 km…såg bra ut och ”säcken”(Wassberg) hängde ointresserat på utan att hjälpa till. Jag frågade honom vid 18km om han ville gå upp och hjälpa till med farthållningen…”njaeeeeee sa han, åk ni pöjker”.

Runt 23-24 km så hörde vi att folk började skrika i skogen, dalarnas konung Svanen kom flygande, han hade åkt ikapp 2 ½ minut på säcken och 1 ½ minut på mig. När han var 20-30 meter bakom oss tre (svempa-pölder-säcken på rad) så säger säcken lugnt, ”hörni jag kan dra lite”, så vi stiger snällt åt sidan och låter Wassberg dra och tjaaaa dra o dra…HAN STACK!!!!...

Efteråt hittar vi Gunde i duschen sittandes på en pall helt väck, vi fick höra att säcken aldrig släppte ifatt Gunde utan de hade åkt dryga 15 km med 30 m lucka där Gunde försökte nå Wassberg men nådde honom aldrig och sedan hade Gunde väggat och säcken fortsatte själv vidare och körde ifrån Gunde o slog han.
Tror definitivt att det var detta som gjorde Wassberg till favorit hos Jönsson och därmed sista startgrupp och slagläge för OS guld!

Det var mycket skit också under 80-talet som hände när skejten kom, arrangörer som försökte stoppa oss med att bygga vallar i uppförsbackar så att vi inte kunde skejta uppför. Förbjudet att skejta första 5km av ett lopp, det mest minnesvärda där är när säcken åker med tejp i Holmenkollen som han vallat, efter 5 km stannar han o river av den o skejtar sen hem segern.

Men det som utmärkte 80-talet mest det var att vi tränade väldigt mycket tid och väldigt långsamt alltid, vi jagade timmar i massor och det gick väldigt väldigt långsamt. I löpning aldrig fortare än 5 min/km tex, i cykel kanske man kan säga runt 28-29 km/h i snitt.

Någonting som förändrats väldigt nu, de åker säkert fortare nu…kanske. Men jag har åkt Vasaloppet på 80-talet på 3,50 och 3,58 på mycket sämre skidor än vad som finns nu så …tjaaa… ibland kanske det var bättre förr (ler). Känns lite som att det tränas mycket tid i allra översta toppen men strax under betydligt mindre än vad vi gjorde.

Vilka är de största innovationerna inom ”materialsporten” längdskidor de senaste åren?
Tycker inte att det hänt så mycket faktiskt, det är 2 saker som är viktiga för att du skall få en kulig skidåkning…ett bra belag och ett spann som passar dig. Fixar du det så blir det kul att åka skidor.
Belagen har givetvis blivit bättre och vi fixar till det allra sista med stenslipning. Skall man pricka något som jag gillar och som utvecklats…hmmm får tänka länge men då blir det 2 saker.

1) Flyttbara bindningar, att kunna flytta bindningen såsom man kan nu på rottefella är bra men ej färdigutvecklat. Du kan alltså förbättra ditt fäste eller glid med små enkla ”knäpp”. För tillfället ganska oväsntligt för just nu har skidtillverkarna bara fixat att kunna flytta 1 cm, det kommer att bli bättre snart.

2) GPS klockor, tänk under 80-talet när man låg på läger o rullade tioöringar på en karta för att få reda på hur långt man åkt. Man sa att ”idag åkte vi 38 km på förmiddagen och 27 km på eftermiddagen”…kunde säkert diffa 5-6km på dessa antaganden. Nu är det dataprogram o analyser o exakta metrar som gäller, otroligt kul o träningsinspirerande.

Hur tror du framtiden ser ut för längdskidor när det gäller teknik och material?
Vallningsfria skidor för den late, en vallningsfri skida kommer aldrig att fästa o glida lika bra som en vallad men ändå blir detta framtiden. Att ha ett par skidor i bilen så att man kan stanna till på väg hem från jobbet ”och snabbåka 2 varv på elljusspåret” utan att bry sig om att behöva kunna valla. Skidan finns redan, vi har den i butik! Tekniskt sett bland eliten så blir det tyvärr mer o mer muskler och risk för klassiska race med enbart glidvalla kommer att bli mer regel än undantag.

Märker er bransch av extra uppsving pga framgångarna i OS?
Branschen känns inte som att sådana framgångar påverkar försäljningen, kanske mest pga att det blev en sådan snörik vinter ifjol. OS framgångarna blev grädden på moset men då hade vi inget att sälja ;-) för det var försent på säsongen.

Bland cyklister är det ju många som funderat på varför dom inte kör mer lagtaktik i skidor, inte minst i ett lopp som Vasaloppet? Jag antar att det är pga dess tradition som individuell sport som det ser ut som det går, för egentligen, skulle ett större starkare lag börja köra mer som ett lag och offra sig för varandra på Vasaloppet, skulle det ju vara mkt svårare för enskilda löpare att vinna, vilket skulle tvinga fram mer taktik och sammangående, eller hur? Hur bedömer du det? Och hur ser framtiden ut tror du?
Detta blir framtiden, vi såg det på OS redan i vintras när Sverige taktikkörde hem ett OS guld med lagkörning. Långloppen håller redan på att forma sig, Auklandsbröderna har redan ett lag där också svenskar ingår. Snart kommer de också att få diskutera att dela på prispengarna såsom de gör inom cyklingen, kanske gör de det redan…har inte koll på det.

På Eurosport får Vacchi/Adamson ibland frågor av karaktären, kan vem som helst köpa den cykel som proffscyklisterna kör med TV, kan man vinna cykeltävlingar på hög nivå med en billig cykel? Hur ser det ut i din bransch? Kan man vinna Vasaloppet på skidor för några tusenlappar? är det samma skidor som eliten har som du kan köpa i affär?
Vi har exakt samma skidor som världseliten åker på i vår butik, många par är plockade på fabrikernas racingavdelning. Det som skiljer en butiksskida mot den skidan Northug o co åker på är att de har valts ut av experter på deras fabriker.
Men det fixar vi ju också för vi är experter fast på hemmaplan ;-). Vi är stora hos alla skidleverantörer, alla vill sälja till oss mycket och bra, men vi är också lite ”pain in the ass” för de för vi gnäller också väldigt mycket och skickar tillbaka väldigt många skidor som vi tycker är för dåliga att sälja till kund. Dessa skidor som är dåliga hamnar sedan som oftast som reaskidor hos okunniga handlare ute i Sverige och det är inte så bra.

Om man är en novis som jag själv, och ska skaffa sig sitt första paket valla för att kunna träna, vad behöver man?

SÅ LITE SOM MÖJLIGT SKA DU KÖPA!

Bygg från få burkar o klister, lär dig de och utveckla eventuellt från den basen. Skall man vara hård så räcker det med:
1 paraffin
3 burkar fästvalla
2 klister
1 plastsickel
1 styrskårsskrapa
1 vallaväck

Detta kostar under 500 kr om du handlar det smart.

Sen har vi ju tejpen, fästvallatejpen. Jag brukar säga att 70% av skidåkarna kan inte valla och skall då åka tejp! En tejp går aldrig bäst men som oftast hyfsat…åker du tejp så vet du att det alltid finns åkare runtomkring dig som vallat och som har bättre skidor, kruxet är att hitta den rätta vallningen ;-).

Jag kan hjälpa dig med detta recken, vi har färdiga paket med vallatabeller som är lätta att följa ;-).

Jag har förstått att du var en hyfsad löpare i den ungdom också?
Hade nog kunnat bli en bättre löpare än skidåkare, kruxet var att vi skidåkare använde bara tävlingslöpningen som ”extra hård träning”, ett andra pass på dagen. Jag gjorde 1,07 på halvmaran och 31 min på milen och har sprungit Lidingöloppet på 1,44. Var nog god för under 2,20 på maran men kom aldrig i läge för att göra en bra mara.

Det skönaste minnet var 1984 tror jag, vi bodde i Sundsvall då och tävlade för Stockvik. Vi hade tränat 3 tim rullskidor på förmiddagen och sprungit intervaller och var klara kl 15 på dagen. Jag ringer ner till min tränare i Vetlanda och frågar om det finns något kul att göra i Småland under helgen, jodå säger han…vi kör halvmaraton i Vetlanda imorgon lördag på förmiddagen. Vi satte oss på flyget på kvällen (den magiska 100 lappen som fanns då på flyget) kl 10 gick starten o jag landade på höga 1,07 och på eftermiddagen körde vi 2,30 distans på rullskidorna.

Och med dom tiderna idag hade man väl nästan kommit topp 10 på ett Lidingölopp/Gbg varv? Elit- och elitmotionsbredden har ju verkligen minskat inom konditionsidrott från dina dagar inte sant?
Tror jag var som bäst 33:a på Lidingöloppet, med mina tider nu så hade man varit topp 5 varje år så det har hänt något konstigt, elitmotionärsbiten har försvunnit. Den stora massan som sprang milen på mellan 32-35 min har försvunnit. Gjorde du 35 min på ett stadslopp på 80-talet så var du inte bland de 50 bästa. Nu kan du nästan vara på pallen med 35 min.

Vi måste ju såklart även beröra curlingen! Att du hinner med allt är ju otroligt. Hur mycket spelar du och på vilken nivå?
Curlingen är lite överkurs mest pga jobbet med butiken samma tid. Men det är för kul att sluta med.
Har spelar 5 säsonger i elitserien och har representerat Sverige 1 gång i Japan…slaktat peja ;-) ett par ggr har jag också hunnit med…ler. Jag driver ett ungdomligt lag nu som skip och pådrivare, vi är väl topp 6 i SWE när vi spelar bra.

Det är nog många som inte förstår curling, inklusive mig själv! Förklara väldigt kort det taktiska så man fattar lite bättre.
Otroligt kul o intressant idrott, sanslöst lagspel. Matchen går ut på att spela i drygt 2 timmar och sen kunna avgöra med sista sten. Lagen spelar 8 stenar var i varje omgång och den som vinner en omgång missar att ha sista sten i nästa, det är en stor fördel att ha sista sten så det gäller att förlora nästsista omgången i matchen och det är det som är den stora konsten.

Vad fick dig att komma in på cykel?
Övervikt…ställde mig på vågen 2003 som visade 112kg, som aktiv låg jag mellan 67-74kg så det var några extra kilon. Plockade ner mig på ett år till 88kg och åkte Vättern på exakt 8 timmar i ett litet osynkroniserat gäng. Picco o Håkan kom ifatt mig på väg in i Motala minns jag, de hade åkt in 18 min på mig då…mitt mål är sitta rulle på de snart runt sjön :-).

Far och son i sina tidiga cykelkarriärer!

När jag började cykla så hakade min son på för att träna till hockeysäsongen. När vi cyklat 1 månad skulle jag lära honom att tävla, vi skulle åka en 8mils tävling hemmavid och jag skulle ta hand om honom under loppet ”när han skulle balla ur” när vi satt i klungan. Det slutade med att ”ungdjävuln” satte av farsan när det var 1 mil kvar.

Du har ju blivit känd i cykelkretsar det senaste året, dels för att du varit ledare för Cykelcitys juniorlag, och kanske allra mest sedan du kom med i Svenska Cykelförbundets styrelse. Just nu är du minst sagt högaktuell pga ditt friska bloggande på förbundets egna blog.
Mmm jag kom med i styrelsen våren 2009, kom ihåg första styrelsemötet när man skulle gå igenom lite papper, jag skulle kolla hur mycket pengar förbundet hade och drog in på sponsorer…jag letade o letade och var tvungen att fråga generalsekreteraren var kontot med sponsorintäkterna var. Glömmer aldrig svaret, ”vi har inga sponsorpengar i SCF”. Jag höll på att dö när jag fick höra detta och undrade vad jag hade gett mig in på. Sen allt strul som varit med avhopp o avsked av en massa personer precis innan.

Så i läge 1 kändes det som en stukad styrelse. Nu är jag mer övertygad att vi är på rätt väg, vi är inte kompletta som styrelse, men vi är ganska starka och snart efter Svensk cykels framläggning så tror jag att vi kan få de verktyg vi så väl behöver.

Jag är väldigt kritisk till mycket av vad som händer inom SCF men Rom byggdes inte på 1 dag och jag upplever att det finns för många ”gamla gubbar” som tycker o tänker för mycket. Kan vi få bort de och trycka in lite ungdomlig positiv energi i SCF sfären så kan detta bli riktigt bra. För tillfället så stör ”de äldre” mer än vad de ger!

Själv har jag ingen erfarenhet av arbete i och nära förbundet så jag kan egentligen inte ha en åsikt om själva arbetet mer än via andrahandsinformation och rykten osv, MEN, jag delar uppfattningen att ett förbund ska vara inlyssnande, öppet, transparent, kommunicerande (förhoppningsvis är och förblir projekt Svensk Cykel ett sånt), och det är otroligt viktigt för ett förbund att en styrelse fungerar! 
Jag tror mycket på Grönkvists jobb tillsammans med de övriga, det kommer att komma något gott ur allt.

Så Tony, hur ser du på det som skett den sista tiden?
Jag är en krigare och som du vet så är det mycket som skall och måste ändras inom SCF, om du bara visste allt som händer o hänt så skulle du förstå. Det är därför jag vill att vi skall vara öppna och våga visa vad vi gör och vad vi bestämmer, där kan vi väl säga att jag känner mig väldigt ensam i den nya styrelsen. De känns som att de inte törs vara öppna och jag tycker det är skitdåligt så därför har jag kritiserat de för det.

Vi får se om jag får vara kvar i styrelsen efter detta som jag gjort nu, sätter ingen prestige med att sitta i SCF styrelse, det ger mig mycket givetvis och jag vet att jag kan förändra mycket. Men får jag ingen hjälp av de andra så hoppar jag av vid förbundsmötet i mars eller jag kanske blir utkickad ”av mina egna också” pga att jag är den jag är…den som lever får se, vill inte svensk cykel ha herr Pölder så är det så, då åker jag Vättern med Picco o Håkan på 6,58 istället…det kanske är roligare ;-).

Jag vill ingen illa, ”fast jag är högljudd och vågar stå på barrikaderna” och försöka leda mina trupper, det är Pölder i ett nötskal.

Problemet är att i SCF styrelse är det inte jag som leder truppen, utan det gör Yvonne Mattsson och jag tycker faktiskt trots all kritik hon får från vissa att hon är en skitbra ordförande för SCF, hon gör ett bra jobb. Ni som klagar fattar inte vilket hästjobb hon gör med alla möten och all representation hon måste utstå (tro för guds skull inte att det är såååå glamouraktigt att helg efter helg åka o vara prisutdelare i vårt avlånga land).

Jag tror svensk cykel är på väg…med projektet Svensk Cykel, med "doers" och med nya vindar i styrelse o kommittéer. Med eller utan herr Pölder, fast jag tror det kommer att gå fortare med Pölder, än utan :-)

Från det ena heta ämnet till det andra, du är ju ordförande i tävlingskommitten. Vilka reflektioner fick ni efter årets program och får du redan nu säga nått om 2011 års program?
Anser att årets program är en succé som går att finslipas ytterligare till att bli riktigt riktigt bra.

Vi har samlat en ny liten tävlingskommitté med representanter från alla grenar, det tror jag mycket på. Vi jobbar vidare mot 2011 och känns som att inga större moln finns, största vikt är att fixa så att de som arrangerar race tjänar pengar. Mycket med nya lastbilen och radio från SCF har fixat så att det blivit ekonomiskt lättare att få runt en tävling, framförallt en cup!

Hur hoppas du att förbundet fungerar om låt säga 2 år?
Jag hoppas SCF fortfarande vill ha med Pölder, jag tror att styrelsen har slutat att vara operativ, att det finns undergrupper med positiva människor som jobbar i organisationen postivt + att jag hoppas att vi kan göra samma resa som skidskyttarna har gjort, att gå från noll sponsormiljoner till 8-10 miljoner in/år.

Vad gör Big T om 2 år?
Han åker service i ett Protourlag :-)…en dröm och det är rödvita dräkter som jag coachar…Cykelcity såklart :-). Om inte detta inträffar så cyklar jag Vättern på under 7 timmar, väger 86kg och jobbar som ett svin under vintern som vanligt. Skall också försöka hitta en kvinna som står ut med mig , det du recken…det är inte lätt det :-).

Än en gång, tack för din tid och personliga och utlämnande svar om dig själv och ditt liv!
Detsamma…kul att få tänka tillbaka lite, gamla minnen! Lycka till med din tränarkarriär nu när du kör det på heltid, ta nu hand om min son så man snart får se honom som proffs, annars så kommer jag o jagar dig med blåslampa ;-).

För den som vill följa Tony har han även en egen blog!

Sportdirektörn och Cupsegraren. Foto: J Spjuth.

Vad går du igång på?

Det brukar sägas att det tar 3 veckor att skapa en rutin!

Man ska helst komma dithän att det går av sig själv, utan att tänka efter. Du går hem efter jobbet, och plötsligt är du ute i spåret och springer och minns knappt att du var hemma om och bytte kläder! Det sker mer eller mindre omedvetet. De som för en inre kamp med sig själva, och ofta fundera på om dom ska ut och träna, får det tuffare i längden! Det regnar idag, undra om jag pallar träna? Njaa..vi får se...

Hur ska du komma dithän att det går av sig själv?

Det är ju lätt att som utomstående säga att du ska göra si eller så, skapa dig ett mål, variera din träning mm, MEN framförallt gäller det faktiskt att lyssna på sig själv! Rannsaka dig själv helt enkelt, för att se vad du behöver, för vi triggas inte alltid av samma saker.

Vad behöver just du för att komma igång och skapa de där viktiga rutinerna?

- Kanske går du igång på lite nya träningskläder, ett par nya skor eller en pulsklocka? Köp det då! Det finns ju sämre saker att lägga pengarna på än ett par skor, om det får dig att komma igång!
- Är du glad för siffror, diagram, grafer och statistik? Det finns en uppsjö med pulsklockor, med GPS och pedagogisk mjukvara att glädjas åt!
- Behöver just du någon trogen träningskamrat för att hålla lågan uppe? Försök hitta någon som vill dela träningen med dig ibland då!
- Vill du helst träna inomhus när det är kallt och regnigt? Kanske är det läge att söka sig till en friskvårdskedja!
- Behöver du tuffa utmaningar för att pallra dig ur TV-soffan? Då är det bara att anmäla sig till något evenamang, det finns gott om utmaningar för den som letar!

När du löst det problemet är det bara att börja, och absolut inte ge dig de första 20 dagarna! Och när du sen skapat rutinerna och kan börja lita på dig själv, kan du t.o.m. unna dig att hoppa över ett pass här och där med gott samvete...för du kan lita på dig själv. Du kommer inte att hoppa över nästa pass också!

Apropå samvete, det är faktiskt inte helt fel med lite dåligt samvete ibland, för det gör så att du kommer ut på en del pass, som inte alltid skulle blivit av annars!

Intervju: Björn Fredriksson

Crossäsongen har dragit igång för fullt och det som många längtat efter under lång tid, är äntligen här! Björn Frediksson är definitivt en av dem! Han har gjort sig känd som en av de mest inbitna crossälskarna, och delar dessutom gärna med sig av sina tankar på sin hemsida. En välskriven sida som välförtjänt fått mycket uppmärksamhet. Till helgen stundar andra cuphelgen, nu från Björns hemtrakter, så vad kan vara bättre än att ställa några frågor till Björn inför den!? (med tanke på Björns schema denna veckan kan timingen diskuteras). Nu är ju Björns liv något mer komplext än cross och åter cross, så du ska få börja med att fritt få presenterna dig.


En av Björns ögonstenar, Campagnoloutrustad såklart!

Reck - Vem är Björn Fredriksson?
Björn - 32 år, sambo med Caroline som är triathlet. Bor i Mölndal men är född och uppvuxen i Lidköping, där jag varit drivande i cykelklubben sedan nystarten 2005 och fram till i år, då jag tagit mig an nya projekt på närmare håll. Är en tänkande organisatör med stort strukturbehov. Jobbar med inköp inom badvattenrening och spa-anläggningar, maler mitt kaffe, njuter av bra ljud och är sämst i världen på att koppla av och göra inget. Listan på engagemang inom cykelsporten är lång och härlig, liksom den laserskurna Campagnolo-loggan i rostfritt stål som hänger på väggen i vardagsrummet.

När det gäller mina egenskaper som cyklist så tänkte vara så fräck så att jag bollar över till dig för en kärnfull beskrivning, så varsågod.
Reck - Ja då tackar jag för förtroendet! Eftersom jag varit med några år som cyklist, och hunnit träna och tävla mot ganska många, kan jag utan tveka säga att Björn är en av de mest explosiva cyklister jag mött. Alla vi i Göteborg som kört korta intervaller med Björn, vet att han får någon meter direkt, fast att han bara ska dra igång nästa 40 sek intervall lite lätt...sittande! Tänk er då att köra korta maximala 5 sek stående igångdrag mot honom!

Reck - Du har en gång beskrivit dig för mig som en föreningsmänniska, vad menar du med det?
Björn - En förening är ett sätt att organisera ett gemensamt intresse och i fallet cykel så måste vi ju se till att de få stackare som funnit sporten i Sverige ansluts till en förening så att vi kan ringa in dem som flaggvakter så fort som möjligt. Skämt åsido, jag tror det finns en drivkraft hos de flesta människor att dela med sig av roliga händelser eftersom det berikar den egna upplevelsen, men att känna ansvar för att ta det till en verklighet är tyvärr inte lika vanligt. När jag får en idé så övertygar jag andra att tycka om den och sedan kör vi. Ibland blir det bra och ibland blir det bara en erfarenhet.

Alla som följer din blogg har ju märkt att du har en journalistisk ådra i dig. Är det något du varit medveten om tidigare och kanske skulle vilja jobba med mer i framtiden?
Ja, skrivandet har funnits där ända sedan sexårsåldern och under de tidiga tonåren producerade jag mängder med verk på min elektriska skrivmaskin. Ingen vet var skrivintresset kommer ifrån, men det kan nog inte enbart vara en bearbetning av intryck eftersom jag dessutom pratar ganska mycket. Angående förvärvsarbete inom området så tror jag att det kan vara med skrivande ungefär som med cykling, att jag presterar bäst i en amatörmiljö där jag väljer när och vad jag levererar. Men, kan man finna ett område där man får verka fritt och inspirerat och där drivkraften kommer genom genuint intresse så, varför inte.

Björn frilansar på midsommarafton!

Artiklarna du skrev kring EPIC MCK Elit fick ju väldigt positivt bemötande. För mig känns det ibland lika bra som ett Jens Lind reportage, när han skildrar idrotten ur en lite annorlunda synvinkel, vilket förhoppningsvis inte bara attraherar de redan inbitna, utan nya läskretsar. Vad är din syn på det? För vem skriver du?
För att göra cykel spännande för en icke invigd måste man flytta fokus från den promille av tävlingen som uppfattas från vägkanten. Reportagen om EPIC MCK Elit var ett jobb där jag fick en målbild av uppdragsgivaren och därefter fria tyglar, vilket passade mig fint. Att skriva en text som fängslar både en initierad elitcyklist och en potentiell väskköpare som tror att linje är något man ritar med en penna, är en riktig utmaning. I just det här fallet utnyttjade jag det faktum att jag själv är cyklist, att jag kört tävlingarna och att jag känner grabbarna som jag skriver om. Jag letar efter kärnan, känslan och mystiken, och när jag får gåshud av mina egna formuleringar vet jag att jag träffat rätt. Ett fantastiskt roligt projekt i kombination med fotograferingen och extra kul att laget fick en kick av uppmärksamheten.

För att läsa Björns reportage om EPIC gå in här! Min personliga favorit är reportaget från SM på Sollerön i Dalarna på midsommarafton. Det är bara att läsa inledningen så förstår ni varför:

"För den genomsnittlige svensken är midsommar en noga vaktad högtid som ofta avlöper efter ett invant mönster med god mat och dryck i fokus. Ett fåtal svenskar firar dock midsommar med 20 mil på cykel och 50 mil i bil, inte mindre traditionstyngd för det, tvärtom. När Svensson sitter vid dukat långbord i prunkande grönska serveras cyklisten mat i farten bestående av olika höghaltiga sockerprodukter. Regn faller på alla och fest är det för båda. Det är midsommar i Sollerön och en ny svensk mästare i linje ska koras"


Sollerön, Dalarna, midsommar 2010. Blivande tvåan, OS medaljören Gustav Larsson,
tätt följd av blivande elvan, Jimmy Rönn från EPIC Mck Elit. Foto: Björn Fredriksson såklart!


Jag vet ju att du genom din cykling i Lidköping kommit i kontakt med både den ena och den andra. Vilka människor har betytt mest för dig och din tidiga cykelkarriär?
När jag efter sju år som motionär i Lidköping tog steget in i tävlingsklubben Skara CK hösten 2004 så stötte jag på ett par människor som under mina tre år där fostrade mig inom tävlingscykling. Jag nämner dem gärna vid namn eftersom de alla bidragit till den jag är idag, på olika sätt.
- Jonas Olsson, min första cykelpolare. Lärde mig stilen, snacket och historien.
- Henrik Åbom, snabb, ödmjuk och uppmuntrande. Fortfarande en förebild och en god vän.
- Jan-Åke Ek, legendtränare i Skara som visade vad en motorcykel används till. En levande citatmaskin med en pärm som rymmer backintervalltider för halva den namnkunniga Sverigeeliten från 80- och 90-talet. Och för mig.

Vi som känner dig närmare har ju fått vackra idylliska vägar beskrivna för oss från dina hemtrakter. Har du några tips på rundor för den som har vägarna förbi?
Kinnekulle är ju välbekant för de flesta, men det finns fler fina vägar än de som används på tävlingarna, särskilt på den västra sidan. Kålland och Kållandsö, nordväst om Lidköping är fantastiskt fint också med kaffe i fiskehamnen Spiken, året om. En annat fint område är Billingens västra sluttningar, från Varnhem till Timmersdala.

Du är ju en av de mest passionerade crossåkarna i landet skulle jag tro. Går det att förklara varför?
Cykelcross är lite galet, lite okonventionellt och väldigt öppet. Alla som tävlar inom CX i Sverige idag är nya i sporten, sett ur ett klassiskt cykelperspektiv, och det innebär att vi saknar trångsynt expertis och gamla ovanor som landsvägsdisciplinen ibland brottas med. Men, det gäller att passa på att njuta av den här fria disciplinen nu innan vi bestämt hur allt ska vara. Sedan blir det slut på skratt och lättsamma materialdiskussioner i startfållan.

Ur ett rent materialistiskt perspektiv är ju CX dessutom rena drömmen, då man i tillägg till linjeloppens mer kroppsliga attribut såsom ben och huvud här även använder däck, lufttryck och utväxling som avgörande komponenter för att fullfölja en taktik.

Cross i centrala Göteborg, närmare bestämt Slottskogen Göteborg.

Tillsammans med bl.a. Mathias Cedwin, Jahn Ekman och Mathias Karlsson sitter du med i SCF:s kommitté CX Sverige för att utveckla cross i Sverige. Vilken framtid har cross i Sverige anser du? Det finns en betydande skillnad mellan CX och de två andra etablerade disciplinerna i Sverige. Inom både MTB och landsväg finns kultur, arrangemang och en folkrörelse inom träning. Tänk så många cyklister i Sverige som bara tränar cykel för motionens skull och som därigenom bidrar till näringslivets utveckling och klubbarnas fortlevnad. CX saknar träningskultur och framför allt infrastruktur för träning. Det innebär att utveckling av tävlingskalendern, i min mening, är helt avgörande för den fortsatta utvecklingen av sporten. Utan tävlingar förvandlas tusentals tävlingsmaskiner till lyxiga vintercyklar och träning blir de få förunnat som har tillgång till en bortglömd kommunal gräsyta i ett industriområde.

Det som vi ser händer i Sverige nu är unikt. Den nationella cykelcrosscupen drivs, roddas och arrangeras i hög grad av aktiva cyklister som älskar sin sport och tar sitt ansvar, både centralt i förbundet och lokalt ute på tävlingarna. Att sitta passiv och se tävlingskalendern växa fungerar inte förrän i nästa generation, när nuvarande eldsjälar blivit för stela för att hoppa över plankhinder och hellre drar band i midjehöjd. Mitt råd; om du har ett intresse, arrangera en tävling på din ort och gör stor skillnad för en liten sport.

Är Cross-VM nått att åka och titta på?
Under ett VM i cykelcross kommer du att störas av stora grupper skräniga belgare i fula strutmössor, bli erbjuden öl och pommes till vrakpriser, se vuxna män leka i gegga och få ditt årsbehov av action mättat på en förmiddag. Dessutom åker proffsen så fort på gräs att du troligtvis överväger att slänga din landsvägshoj och börja med boule. Eventuellt upplever du också submax i ansträngning, utan fysisk rörelse, bara av att se spektaklet. Så nej, det är inget att se ;-)

Du är ju inte helt ovan vid att arrangera tävlingar, hur såg du med dina arrangörsglasögon på helgens tävlingar i Falun och Ludvika?
Som arrangör hade gänget i Falun förstås andra förväntningar på sig än bubblarna i Ludvika. Falun hade arenan, rutinen och traditionen och utnyttjade det lite försiktigt men funktionellt. Ludvika hade en skön idé och en gräsplätt bakom McDonalds och förvandlade det till en crossfest. Bra gjort!

Och hur var tävlingarna för cyklisten Björn?
Lördagens bana passade mig perfekt men kroppen var lite seg efter lång vila och resa. Blev avställd på sista varvet av en skidåkare och slutade åtta, vilket jag efter omständigheterna ändå är nöjd med. Bättre fart på benen på söndagen då jag dock överladdade och flög långt över styret i tredje kurvan på första varvet. Kunde dessbättre gasa hela vägen därefter och säkrade en sjätteplats med 150 meter kvar. Totalt sett får jag nog säga att helgen gick något över förväntan, men samtidigt känner jag att det finns lite mer att hämta. Och så ska ske, eller hur?

Vilken roll har du i Lidköpings arrangemang nu till helgen?
Jag är banchef och ska se till att Lidköping fortsatt bjuder på en av de bästa crossbanorna i landet. Webb, press och handlingar till SCF ligger också på mitt bord, sedan delar jag de övriga ansvarsområdena med mina två tävlingsledarkollegor.

Då önskar jag både arrangören och cyklisten Björn lycka till i helgen!
Tackar tackar!

För mer crosspassion och träffsäkra beskrivningar av Björns värld, är det bara att gå in på http://www.bjornfredriksson.se/ och hänga med.

Semestertips - Touren alperna 2011



För detaljerad information gå in på tourens hemsida.

 

 Idag presenterades 2011 års Tour de France. För den som inte följer cykel så mycket, är det kanske på sin plats att berätta att Touren använder lite olika rutter från år till år. Det är alltså inte per automatik samma vägar och berg som cyklisterna svettas, attackerar och kraschar på, även om det finns favoriter som återkommer ofta. Dessutom brukar Touren gästspela i några olika länder varje år. Det är väl bara att hoppas att den någon gång kommer till Danmark, vilket ligger närmast till hands för oss nordbor. Danskarna har jobbat för det ett tag nu! Blir det ett lyckat VM i Köpenhamn 2011, kanske det blir verklighet snart...

Utifrån banprofilen analyseras det vilka cylister som har för- respektive nackdel av etapperna, vilka som får anses vara favoriter osv. Vissa hjälpryttare i laget kommer med eller blir inte uttagna just pga etappernas utseende. Touren är lång så det brukar alltid finnas något för alla, då det finns många tävlingar i tävlingen. Men, det brukar alltid bli diskussioner kring hur tuff loppet är, om det är tillräckligt många spurtetapper i förhållande till bergsetapper? är det för lite eller för mycket tempokilometer? varför har man tagit bort lagtempo? kommer vilodagarna vid lämpliga tillfällen?

I år är det nått så ovanligt som Grand Depart med en vanlig etapp istället för en prolog (kort tempolopp), och man besöker bara Italien på sin 3 veckor långa trip. Det finns bara 64 km tempo, men det verkar finnas desto fler km med tuffa berg!

För den som har funderingar på att besöka touren, kan jag rekommendera de 3 dagarna i Alperna och Grenoble. Inom ett relativt litet område kommer 3 etapper att utkämpas 21-23 juli som med största sannolikhet avgör slutsegern! De första två etapperna avgörs på klassiska berg som Galibier x 2!, Izoard och Alp d´Huez. Därefter kommer det avgörande tempoloppet runt Grenoble, innan alla ledartröjor och cyklister visar upp sig på Paris gator. Vill man ha mer berg och älskar Italien är det bara att komma en dag tidigare, då pelotonen cyklar ännu en kuperad etapp över gränsen till Pinerolo. Ur svensk synvinkel skulle man med lite flyt kunna få se både Tomas Lövkvist och Gustav Larsson i framskjutna roller på alla dessa etapperna!

Alp d´Huez och dom 21 serpentinsvängarna.

The 2011 Tour de France stages:
July 2, stage 1: Passage du Gois-Mont des Alouettes, 191km
July 3, stage 2: Les Essarts-Les Essarts, TTT, 23km
July 4, stage 3: Olonne-sur-Mer-Redon, 198km
July 5, stage 4: Lorient-Mûr-de-Bretagne, 172km
July 6, stage 5: Carhaix-Cap Fréhel, 158km
July 7, stage 6: Dinan-Lisieux, 226km
July 8, stage 7: Le Mans-Châteauroux, 215km
July 9, stage 8: Aigurande-Super Besse Sancy, 190km
July 10, stage 9: Issoire-St-Flour, 208km
July 11, rest day at Le Lioran/Cantal
July 12, stage 10: Aurillac-Carmaux, 161km
July 13, stage 11: Blaye-les-Mines-Lavaur, 168km
July 14, stage 12: Cugnaux-Luz Ardiden, 209km
July 15, stage 13: Pau-Lourdes, 156km
July 16, stage 14: Saint-Gaudens-Plateau de Beille, 168km
July 17, stage 15: Limous-Montpellier, 187km
July 18, rest day at province of Drôme
July 19, stage 16: Saint-Paul-Trois-Châteaux-Gap, 163km
July 20, stage 17: Gap-Pinerolo, 179km
July 21, stage 18: Pinerolo-Galibier/Serre-Chevalier, 189km
July 22, stage 19: Modane-Alpe d’Huez, 109km
July 23, stage 20: Grenoble-Grenoble, ITT, 41km
July 24, stage 21: Créteil-Paris/Champs-Elysées, 160km

Testerbjudande!

Köper du ett stegringstest hos mig på Balansera för löpning eller cykel inkl mätning av mjölksyra, får du ett par fina löparstrumpor, Zero Run Sock, från Craft på köpet. Strumporna, som är lagom varma för höst och vinterbruk, finns i både i dam och herrmodell och har ett värde av 129 kr.

Inled din träning mot nya mål, med ett rejält avstamp i form av ett avancerat konditionstest! Du kommer att lära dig mycket om dig själv, din hälsostatus, hur olika träningsmetoder ska upplevas, vilka zoner du ska träna i med hjälp av ett test!

Välkommen!

Boktips: Styrketräning för cyklister!

Ett ämne där forskning fortfarande har många obesvarade frågor (det finns ganska många sådana) är om, hur, när styrketräning bör införlivas i uthållighetsidrotter. På universiteten forskas det och tränare och utövare testar sig fram, mer eller mindre vetenskapligt. Det formas praxis, i olika idrotter och kulturer osv.

Det finns en del sanningar som är befästa, exempelvis vikten av funktionell styrketräning (till skillnad från mer traditionella övningar) och bålstyrka. Dessa gäller i stort sett oavsett kön, ålder, idrott, nivå mm.
Andra exempel på ändrad träning som slagit igenom på bredare front skulle kunna vara att man i längdskidor kan använda större andel av sitt syreupptag i överkroppsövningar (stakning, högsta växlarna), när utövarna blivit starkare upptill (mer styrketräning och muskler!)

När det gäller cykling är det inte lika självklart hur styrketräningen bör utformas, förutom det faktum att man har nytta av en stark "core":
- Råder det motsatsförhållande mellan styrka och uthållighet?
- Hur ska man definiera styrkeuthållighet?
- Vilken nytta har man av styrkeuthållighetsträning i cykel? Blir man starkare eller uthålligare?
- Vilken betydelse har maxstyrkan för styrkeuthålligheten?
- Vilken påverkar har styrketräning på den anaeroba förmågan?
- Kan man styrketräna lika bra eller bättre på cykeln?
- Vilken typ av konditionsträning passar bra att göra samtidigt som tränar extra hårt på gymet?
- Vilka övningar och vinklar bör man köra vid exempelvis benpress eller utfall?
- Vilken hastighet bör man genomföra övningar med?
- Hur många set respektive repetitioner bör ingå?
- Finns det utövare som skulle ha nytta av att ha lite större cykelmuskler (främst vastus lateralis) med tanke på deras kroppskonstitution i förhållande till tävlingarnas kravprofil?
- Hur påverkas cykelmotorik av styrketräning?
- Vilka skillnader gör kön och ålder när det gäller behovet och genomförande av styrketräning?
- Hur kan man bevara sin uppnådda styrka på bästa sätt under säsongen?

Själv har jag vissa principer jag försöker följa då jag hjälper mina klienter med träningen. Beroende på idrott, kön, ålder, tid till förfogande, nivå på idrottandet mm lägger jag sen upp styrketräningen därefter.

Då jag har ett stort intresse av idrottsforskning, brukar jag läsa ganska mycket av just den varan. Det är inte alltid det mest lättlästa materialet ska väl tilläggas. En bok som däremot kan rekommenderas för den som på ett enklare sätt vill få en överblick i ämnet styrketräning för cyklister, kan jag tipsa om denna:

Men det kräver ju såklart att man har har hyfsade kunskaper i tyska!

Innehåll:
1. Prolog
2. Physiologische Grundlagen
3. Radsportdisziplinen
4. Methoden des Krafttrainings
5. Trainingsübungen
6. Spezielle Aspekte für Radsportler
7. Diagnostik der Kraft
8. Mit System zum Erfolg: Trainingsplanung
9. Flame Rouge
10. Anhang

Intervju: Stefan "Mumien" Olgarsson

Senior och veterancykling är stort, och blir bara större och större känns det som. Det ligger väl i tiden, i samma våg som alla anmälningar till Vasaloppet, Göteborgsvarvet, Vätternrundan osv. Många äldre lägger ner väldigt mycket tid på sitt intresse, och det satsas ganska friskt. Till i år skapades även en seniorcup, inspirerande minst sagt! Själv tycker jag det är jättekul, inte minst då jag hjälper flera som kör i de här klasserna, och det är här jag själv tänkt köra de kommande åren. Jag hade gärna sett att denna klass blev än mer fylld av större lag som kör lagtaktik, och en som också verkar vilja se att seniorklungan tar ett steg i den riktningen är Team Mumiens grundare, Stefan Olgarsson. Så här kommer en intervju gjord för några dagar sedan, då Stefan just idag sitter på planet ner till Vuelta Mallorca för Veteraner.

Reck: Vem är Stefan Olgarsson?
Stefan: Seniorcyklist sedan 2006. Innan tävlade jag i gokart och roadracing. Så jag har väl alltid gillat tävlingsmomentet och farten. Det var väl egentligen du (Mattias Reck) som gjorde att jag började ta cyklingen på allvar 2005 när jag precis hade börjat. När du drog med mig i er SUB 8 satsning med HCK. Nu är jag till och med Teamchef för Team Mumien.se som föddes eftersom jag inte riktigt kände mig hemma i någon traditionell klubb. Jag ser även mitt företagande som en tävling. Vilket kan visa sig på drastiska sätt ibland. Totalt beroende av att alltid vara uppkopplad och att kunna kolla mailen. Har väldigt kort väg från tanke till handling.

Stefan i Gesundabacken på Solleröloppet.

Reck: Du har ju ett företag som heter Mumien, vad gör ni där?
Stefan: Vi reparerar mobiltelefoner, iPhone och iPods. Vi finns i Göteborg, Jönköping och Stockholm. Sen har vi en inskicksservice via internet också.

Hur har det gått i år för er i laget?
På det stora hela har det gått över förväntan med flera pallplatser. Dessutom vann vi ju Svenska Mästerskapen i H35 genom Henrik Rudelius. För Beata har det ju dessutom gått jättebra. Vi hade en aning om att det skulle gå bra för henne. Men inte så bra.
Till nästa år hoppas vi kunna köra mer taktiskt och bygga upp det som ett lag faktiskt måste göra. Att man kör för varandra men också att man VET hur man skall göra det.

Vilka visioner har du med cykellaget Mumien?
Att kunna bygga ett seniorlag som kan konkurrera på samma sätt som ett elitlag. Det vill säga genom att ha tillräckligt starka cyklister för att kunna påverka utgången av varje lopp. Vi cyklar ju dessutom under devisen "Det snyggare, snabbare och roligare teamet". Det vill vi uppnå genom att hela tiden kontinuerligt utveckla våra cykelkläder, alltid ha superbra ordning på utrustningen och hitta samarbetsparterns som har samma estetiska syn på cykel. Snabba är vi ju redan men vi vill hela tiden bli bättre så klart. En sak vi kommer arbeta mer med nästa år nu när laget satt sig lite är taktik. Det roliga i Team Mumien tycker vi är träningsläger utomlands, tävlingar utomlands och en ganska sorgfri inställning till det hela.

Är ni på jakt efter fler cyklister?
Ja till nästa år kommer vi försöka förstärka med minst 2 cyklister. Så jag kan ju passa på att här och nu be dom som är intresserade att höra av sig så forts om möjligt. I första hand söker vi en tempoåkare som vi kan köra för i sammandraget på etapploppen. Sen söker vi en STARK och attackvillig cyklist med. Förutom detta så har vi ju en jätteduktig tjej i laget som bara hunnit cykla en säsong hittills men som vi vill ska få lite kompisar till nästa år att cykla med. Så ni tjejer som är sugna är välkomna att höra av er med.

Hur hoppas du att senior eller veteranklasserna ser ut nästa år?
Helt annorlunda än innan i alla fall. Det är alltför många cyklister i seniorklungan som bara "sitter med" och aldrig gör något. Men sen när det drar ihop sig till spurt då är dom där. Visst det är en taktik så god som vilken annan. Men jag hoppas sannerligen att vi och andra lag som exempelvis Bure och Cykelcity kan skapa ett inferno för klungan så att det blir mer uppsplittrat. Jag vet ju att det tillkommer en del cyklister till seniorklassen nästa år som inte kommer nöja sig med att hålla ett högt och jämnt tempo om man säger så.

I ert lag har ni definitivt ett par av dom "proffsigaste" benen i den svenska klungan, se bild nedan. När man tittar på dom går ju ens tankar till Ljunkens ben på SM förra året på Kinnekulle. Vem är detta?
Det är väl ingen hemlighet att det är vår nya tempokung a k a klungdragaren Martin Johansson. En av Sveriges absolut starkaste seniorcyklister som vi hoppas mycket på framöver. Han är för övrigt väldigt nöjd med bilden Björn fick på Svanesund.

Martin Johansson, Svanesund. Foto: Björn Fredriksson.

Beskriv ett favoritpass a la Olgarsson, hur ska det se ut och var?
Det börjar i Lindome med lagtempo som är tänkt som uppvärmning men som redan i första rondellen har gjort sig av med eventuella nykomlingar. Sen fortsätter det ner mot Kungsbacka för att sen övergå i träningstävling. Sen lagtempo igen. Det är så enormt fostrande. Helst 5-6 cyklister då får jag precis den lilla vilan jag behöver för att kunna gå runt snabbt och länge. Det ultimata är om man fram mot slutet av träningen märker att folk man tävlar mot börjar stå över förningar och man själv är pigg. Då gillar jag att förstöra lagtempot genom att dra lite för snabbt så att folk inte kommer runt mig och måste gå in bakom.

Även backträning i Ubbhult med bra ben är riktigt roligt. Detta var ett riktigt ärligt svar som jag hoppas alla tar på rätt sätt....

Du ogillar ju den svenska vintern och skulle aldrig cykla ute under det mörka kalla halvåret, stämmer det?
Ja det stämmer. Mig möter ni inte i en regnig rondell i Kungsbacka i slutet av november. Men jag tar gärna en Ryanair flight till södra Europa och cyklar utomhus på vintern.

Du är Italien-frälst, om jag förstår det rätt? Hur kan det komma sig?
Det började redan 1996 när jag fick anledning att bo i Italien och studera på universitet där nere. Det låter kanske klyschigt men maten, modet, bilarna och klimatet är väl dom starkaste skälen.

Du är ju ganska berest, och ofta även haft med dig cykeln. Vilka är dina favoriter när det gäller cykelresor?
Rankingen ser ut enligt följande Mallis, Bjärehalvön, Italien, Sydafrika.

Flera gånger har du ställt upp på tävlingar på Mallorca, hur är det?
De är något av det roligaste man kan göra som veteran/senior cyklist. Att få uppleva cykeltävling på riktigt. Polismotorcyklar, konvojer med servicebilar, 25 grader varmt i oktober och fullt med roliga människor från hela världen som samlas där den veckan i oktober. Jag kan rekommendera alla att ta en veckas mindre semester på sommaren och åka till Vuelta Mallorca för veteraner på hösten.

Tack för intervjun och lycka till på årets sista race.
Tack själv.

En coachs vardag del 3

Återhämtningsperioden

Vid något tillfälle under ett år, brukar man ha någon form av rejälare återhämtningsperiod. För dem som tävlar mycket och delar upp året i olika perioder är detta ett vanligt och känt fenomen. Man känner att man behöver ett brejk från sin huvudidrott. Rent fysiskt brukar det handla om att man "drar ner på det", men fortfarande är något aktiv, då vi är gjorde för att röra på oss. Mentalt behövs det ofta desto mer återhämtning. De erfarenheter jag själv har från mig själv och andra, är att det är relativt individuellt hur en övergångsperiod från tävlingssäsongen till nästa års uppbyggnad, kan se ut. Troligtvis finns det lite större behov av ett rejält brejk för dem som tävlar mycket och på hög nivå, med mer krav, vilket medför ökad mental och fysisk påfrestning. Vissa tåler oerhört mycket träning, tävlingar och långa säsonger, som ibland även innebär tävling under lågsäsong (lvg-cyklist som tävlar på bana eller cross, eller t.o.m. har högsäsong året runt). Andra tåler mindre och får lära sig att hushålla mer med sin mentala energi. Nyckeln är att lyssna på sig själv och komma underfund med vad man själv behöver.

Att tävla är oftast både fysiskt och mentalt påfrestande! Foto: J Spjuth.

Generellt brukar jag tipsa folk att dra ner på antal träningspass och timmar, men behålla hyfsat hög intensitet på 1-2 pass, för att på enklaste sätt bibehålla så mycket som möjligt av sin kondition (dämpa fallet), men det kan behöva specialsys individuellt. Man behöver inte vara särskilt orolig för att tappa sin förmåga, om det är så att man behöver vila mer fysiskt eller blir sjuk. Det man tappar genom "ohälsosamt" liten aktivitet, hämtar man tillbaka ganska fort, om man bara vet med sig att lusten och disciplinen återfinner sig, när det väl är dags att dra igång igen. Så stressa inte upp dig alltför mycket om du är den som behöver bli en soffliggare några veckor, för att ladda batterierna!

Under övergångsperioden är det också lämpligt att göra allt sånt som man inte tycker sig hinna med i samma utsträckning under resten av året. Det kan röra sig om det sociala livet med släkt och vänner, komma ikapp med arbete och skola osv. Rörande träningen, är det en perfekt tid att i större utsträckning jobba med andra rörelser än man gör i sin huvudidrott. Det är inte ovanligt att träningen blir lite för enformig och monoton när man satsar hårt (även om avsikten kanske är att bibehålla vissa kvaliteter), och under lågsäsongen finns då chansen att ta tag i det igen. Man brukar ofta börja styrketräna...igen, kanske rehabilitera den där skadan som inte riktigt vill ge sig. Nytt material och eventuell ny teknik kan också vara läge börja tänka på under denna period. Då finns det tid att i lugn och ro öva in det nya. Och sist, men inte minst, återkoppla och göra en grundlig analys av säsongen som varit! Med lite distans blir det oftast lättare att få perspektiv på sina med- och motgångar under året och med hela facit i hand är det lättare (fast det är aldrig lätt) att göra kvalificerade gissningar och rimliga slutsatser.

För en motionär, är det oftast inte lika normalt med det som står ovan, av förklarliga skäl såklart. Om man inte tävlar eller satsar ganska rejält, är man inte inne i den världen på samma sätt. Men, många får pausen automatiskt utan att tänka på det, genom att exempelvis på semestern tagga ner på träningen, samtidigt som familjen, grill, vin och kanske båtsemestern, hamnar i fokus istället. Att få dessa konstpauser då och då tror jag är viktigt för att hålla i längden.

Hur återhämtar du dig bäst? Far och son
provar fiskelyckan i Rönneå, Ä-holm.

Men det finns också motionärer som bara kör på hela tiden, med ungefär samma dos och typ av träning och hela tiden. I längden kan detta vara problematiskt, främst ur motivationshänseende. De flesta av oss behöver omväxling i längden, för att behålla motivationen. Sen kan det även vara ett bekymmer om denna träning är alltför monoton, både vad gäller skador och på prestationsförmågan (om man som motionär har ambitioner).

En tredje kategori motionärer, en kategori som jag ofta träffar på i mitt arbete, är de som skulle kunna klassas som ambitiös motionär/elitmotionärer, och som gärna vill komma igång riktigt tidigt. För tidigt ibland. Ett vanligt exempel skulle kunna låta så här; Personen i fråga har precis kört sitt största mål för året, Vätternrundan, och var nöjd med sitt resultat. Han eller hon har emellertid även märkt att många är starkare och cyklar fortare, och bestämmer sig direkt på plats att börja satsa direkt inför nästa års VR. Nu jävlar...

I dessa fall brukar vår diskussion kunna innebära att jag dels frågar om dom inte vill ha nått mer mål denna säsongen, med tanke på att det ju är så kul att cykla, och att formen ju är relativt god nu (Att bara ha ett mål är oftast inte det bästa. Tänk om du blir sjuk just då?) Kanske ett Gran Fondo i augusti? Därefter kan det vara läge att succesivt trappa ner cyklingen under hösten och vintern, till förmån för andra idrottersformer, innan cyklingen återigen hamnar i fokus.

Ofta får jag de här ambitiösa motionärerna även just efter semestern, på samma sätt som friskvårdskedjor brukar få många nya medlemmar efter sommarens ledighet. För att vara säker att deras motivation ska hålla hela vägen till VR, brukar jag därför försöka övertala dem att skjuta lite på sitt starka driv för att just cykla! Dom vill börja hårdsatsa just nu! En balansgång som coach helt enkelt, så dom får göra det dom brinner för, samtidigt som jag som tränar vill borga för att dom lyckas på bästa sätt.

VM och Ljungblad

Vilken nordisk dag det blev! Tre danskar och en norrman hängde med över sista backen och var med i den avslutande uppgörelsen. Ljungblad gjorde ett av sina livs lopp och kom så när med "hem" för spurten om segern! Thor börjar bli riktigt riktigt stor! Matti Breschel har också tagit steget upp mot de allra största de senaste två åren. Och, inte helt ovanligt i cykel med all dess taktik, storfavoriten Gilbert fick inte det lopp han hoppades på, fast han nog var starkast. Likaså fick starkaste laget Italien inte heller utdelning. Men dom försökte i alla fall, och gjorde tävlingen. Italien och Belgien var mycket tongivande och det var mäktigt att se ett VM som gick så fort så tidigt. Hjälpryttare som Hoste, Tossato och Nibali mfl attackerade och körde och låg och bombade varv efter varv. Bakom i jagande klungan låg framförallt Spanien och Ryssland och gjorde detsamma.

Ljungblad gratulerar Gilbert under Tour of Belgium. Gilbert, som var en av de stora
förlorarna  i gårdagens VM linje. Foto: Omega-Pharma.

Det var förresten skoj att höra Adamson på Eurosport minnas Hushovd då han körde och bröt klassiska och numera utgångna storloppet Hjälmaren runt. Mina första minnen av Thor kommer från just den tiden. Han var med i Ringerike Grand Prix veckan innan och överlevde backarna förvånansvärt bra trots storlek och ringa ålder. Vill minnas att han, även om han inte hade med slutsegern att göra den gången, vann den tuffa fjärde etappen. Något år senare vann han det kuperade loppet sammanlagt, före Roddarn och Michael Barry vill jag minnas. Men, som Adamson helt rätt påpekade, Hjälmaren Runt bröt han efter kanske 2/3 av loppet. Jag vet, för jag bröt samtidigt (för er som minns, vann gjorde väl tempohästen Janne Karlsson före Motalas spurtare Anders Eklund?!).

Med några få meters marginal på toppen av sista backen, missade Ljungblad att vara med i det absoluta slutskedet. För den som tävlat en del vet vilka små marginaler det kan vara. Denna dag blev det en 27:e plats 2 min efter. 2-3 sekunder snabbare uppför sista backen, och Jonas hade kanske blivit topp 10 i spurten istället, snabb som han är. Men Jonas var och kan vara nöjd ändå! Jag delar Vacchi och Adamsons exaltering och åsikt under loppet, dvs att jag nog aldrig upplevt Jonas köra bättre.

Med tanke på Jonas knapra program vad gäller tuffa tävlingar är det ännu mer imponerande. I augusti och september har han knappt haft några race alls att köra. Förutom två bra tävlingar i Canada, men som medförde mkt resande och ackimatisering, hittade vi bara 2 plattare proffs-kermesse, under den viktiga uppladdningen. Vi hade gärna sett ett veckolångt etapplopp som byggsten!

Visserligen ger det mig som tränare mer fria händer och möjligheter att påverka upplägget, men det är inte optimalt inför en så tuff utmaning som linje VM för proffsen på 6.30-7 timmar, att få så lite hårdare tävlingar. Ett lopp som kräver en oerhört hög åkstyrka/fartuthållighet bara för att överleva och sitta med varv efter varv. Det får helt enkelt inte kosta så mycket att hänga med, för efter kanske 4 timmar stegras tempot ännu mer, och då gäller det att ha tillräckligt med Watt och kolhydrater kvar i benen så att man kan skapa mycket effekt med både aeroba och anaeroba processer, och vara med på hårda attacker och tempoväxlingar. Lägg därtill att du ska orka det i början på oktober efter en låång säsong, som oftast börjar i januari/februari, så förstår man att det krävs det lite extra motivation och mental styrka för att vara i grym form så sent på säsongen.

Ljungblad i Geelong,tillsammans med australiska vännen Ciuro. Foto. Swe Cycling.

Upplägget för Jonas, som är mer natuligt kvick än åkstark, har handlat om perioder med extra fokus på uthållighet och styrkeuthållighet, exempelvis distanspass på 5-7 timmar, ibland tuffare i kuperad terräng, ibland lättare och platt. Därefter inslag av tävlingar och pace för fartuthållighet och motorik, vilket oftast inneburit pass som både varit långa och hårda. Och som extra krydda, mindre doser med extremt högintensiv träning.

Nu hoppas vi såklart att Jonas hittar ett nytt proffskontrakt så han kan fortsätta sin karriär. Det var för övrigt ett bra VM för svensk del tycker jag. Många gjorde jättebra eller stabila insatser. Ludvigsson gjorde som förstaårselitare en fin insats då han satt med hela vägen hem i den tuffa U23 klassen. Emma kan mycket väl bli Världsmästaren något år, liksom Gustav, och varför inte Emilia Fahlin, om hon får utvecklas lika positivt som hittills.